Beskrivningsbild

Beskrivningsbild
Kontakta mig på danielgiertz caspianandmiranda com

Sökning

Om du har hittat den här bloggen genom att googla och inte förstår varför du fick upp den här bloggen, så skriv det du sökte efter i sökrutan nedan, så hittar du det förmodligen.

Sök i den här bloggen

tisdag 30 augusti 2016

Om Anders Gerdmars bok "Guds ord räcker"

Jag har läst Anders Gerdmars bok Guds ord räcker. Den går att beställa här, här och här. Boken tar bland mycket annat upp kriterierna för vilka böcker som fick vara med i Nya testamentet, varför vi inte bör erkänna Gamla testamentets apokryfer, synen på Maria, synen på påven, synen på apostolisk succession, samt nattvarden.

Kriterierna för att en bok skulle vara med i NT var:
*Den är författad av en av Jesu lärjungar, en av Jesu bröder, Paulus, eller någon knuten till någon av dessa.
*Kyrkan erkände det som var gammalt, allmänt och spritt över hela Kristi kropp, alltså att böckerna används över församlingar överallt sedan kyrkans första decennier.

Min personliga syn på att erkänna kyrkans tradition, är att i den mån man ska göra det, ska det vara enligt samma kriterier som när man erkände en skrift som renlärig. Det ska vara idéer som var allmänt vedertagna i kyrkan sedan apostlarnas tid. Anders Gerdmar verkar inte ens vara beredd att gå så långt. Jag håller däremot med om att traditioner från 300-talet och 400-talet inte ska erkännas som auktoritet.

Om GTs skrifter sägs att de som protestanter erkänner, är de som judarna har erkänt i gammaltestamentlig tid, som judar samtida med apostlarna erkände (utan att kyrkan verkade ha en annan uppfattning) och de som Hieronymus brydde sig om att översätta när han 405 översatte Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Apokryferna erkändes först i motreformationen. Enligt Gerdmar vill katolska kyrkan erkänna dessa skrifter för att kunna grunda vissa läror på dem, som att Mackabeus lät offra för de döda enligt 2 Mack 12:45. Personligen tycker jag att det är vanskligt och långsökt att be för de döda bara utifrån det, även om man erkänner Mackabeerböckerna. Det finns många offer i gamla testamentet som inte har en motsvarighet i nya testamentet.

Varken tanken att biskopen i Rom (dvs påven) skulle ha högre auktoritet än andra biskopar eller att man ska be helgonen om förbön, går att spåra så långt tillbaka som till den tidiga kyrkan. De idéerna kom på 300-talet allra tidigast.

En intressant tanke om att be helgonen om förbön: Vissa av de kyrkor som är kritiska till att man vänder sig till Maria och andra helgon i sina böner, tycker själva att det är okej att vända sig till Djävulen eller demoner i sina böner. Jag minns Ölandsgården på 90-talet, då Lars Nylén brukade säga "Satan, vi går emot dig i Jesu namn" i sina böner. Vad ska han med den upplysningen till? Jesus svarade Djävulen när Djävulen frestade honom. Han sade "håll dig på din plats, Satan" när Petrus frestade honom, men vissa teologer hävdar att han menar att Petrus beter sig som frestaren i öknen. Jesus och apostlarna tilltalade demonerna när de skulle kasta ut dem. Varken Jesus eller apostlarna vände sig dock till Djävulen eller demoner oprovocerat. Det är heller inget som hör till kyrkans tradition. GTs Daniel bad utan att se resultat. Gud sände ängeln Gabriel, som fick slåss mot fursten över Persien för att komma fram. Det var först när Daniel fortsatte be, som Gud sände ängeln Mikael till Gabriels hjälp. Varken judarna eller kyrkan har tolkat denna text som att Daniel borde ha själv tagit auktoritet över andefursten för snabbare bönesvar. Det finns heller inga tecken på att den tidiga kyrkan band andefursten över en stad inför en missionssatsning.

Anders Gerdmar tar upp apostolisk succession, alltså att apostlarna lade händerna på biskopar, som lade händer på präster där vissa senare blev biskopar, som i sin tur gjorde samma sak, vilket innebär att varenda präst i dag indirekt har haft kroppskontakt med någon av de tolv apostlarna. Jag håller med Gerdmar om att man inte behöver ha apostolisk succession för att vara en god förkunnare, själavårdare etc, men det är ändå fascinerande att känna historiens vingslag.

På 90-talet gick jag regelbundet i katolska mässan. Vid nattvardsgången fick jag inte ta nattvarden. Jag fick gå fram och lägga min högra hand på vänster axel, ett tecken på att man inte tar nattvarden, och i stället få en välsignelse. När jag nu läser alla teologiska idéer som de ger uttryck för i en katolsk mässa, som man kan uppfattas ha skrivit under på om man tar emot nattvarden, funderar jag på om jag inte borde ha avstått nattvarden frivilligt, om jag så hade fått ta den.

Ulf Ekman har själv inte läst boken, men kritiserar den ändå i Dagen där han säger att den vrider klockan tillbaka. Boken är i alla fall inte lika kategorisk, fientlig mot katolska kyrkan eller onyanserad som Ulf Ekman själv är i kapitel tre i Den levande Gudens församling utgiven 1993.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

fredag 12 augusti 2016

Varför stannar tjejer "frivilligt" inom människohandel?

Varför stannar tjejer och kvinnor i människohandel? Vissa är fysiskt inlåsta och kan inte fly. Andra är fasthållna genom osynliga band.

Emelia Newman är socionom på Cypern, och arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur människohandel. Hon var här i Linköping förra året och pratade om det. (Hon kommer nu på söndag också, mer om det längre ner.) Hon berättade följande: Anna lever i en traditionell kärnfamilj. Hon har sin mamma, pappa och några syskon. Pappan förlorar jobbet och kan inte hantera det. Han blir så utagerande att familjen måste skiljas från honom och kapa alla band. Där är en person som försvinner ur Annas liv. Annas mamma träffar en ny kille. Han fungerar bra med familjen, tills han börjar utnyttja Anna sexuellt. Anna berättar om övergreppen och han åker ut. Han har fungerat bra med henne innan, så där är ytterligare en person som åker ur Annas liv. Mamman är mer än lovligt galen som anklagar Anna för att hon blev utsatt för övergreppen så att förhållandet gick i kras. Mamman förskjuter Anna, så där försvinner mamman, syskonen, lärare och vänner ur Annas liv. Hon knyter kontakt med en socialsekreterare som hjälper henne att få en fosterfamilj, och med en polis som reder ut övergreppen. Polisen blir förflyttad till en annan stad och socialsekreteraren går på mammaledighet. Ytterligare två personer som försvinner ur Annas liv.

Här har hon ”lärt sig” att alla lämnar henne förr eller senare. Sedan får hon en vän som heter Linda. Senare får hon också en pojkvän som heter Casper. En dag kommer Casper hem misshandlad. Han har lånat pengar av fel slags människor. Betalar han inte tillbaka snart, dödar de honom. Anna frågar om det finns något hon kan göra för att hjälpa. Casper beklagar att han måste dra in henne i prostitution, men hon behöver bara ligga med några få killar så har hon så att han kan betala skulden.

Senare visar det sig att Casper och Linda känner varandra. Alla andra har lämnat henne, men Casper och Linda finns kvar hos henne, så länge hon fortsätter att prostituera sig. Då är det inte lätt att få henne ur prostitution, eftersom hon har ett osynligt band till sin hallick. Så långt Emelia Newman.

Nu på söndag kommer hon till Linköping igen, för att fortsätta tala om samma ämne:

Söndag 14/8 18.00, Johanneskyrkan, Linnégatan 2A, tegelbyggnaden vid parkeringsplatsen vid Sporthallen.

*************************
Betald annons:


*************************

Bilden har inte med föreläsningen att göra, men den här ekorren var i
trädgården vid Johanneskyrkan förra söndagen.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

tisdag 9 augusti 2016

Transsexualitet och Scala Santa

Triggervarning: Det här inlägget ifrågasätter transsexuellas syn att en person automatiskt är man för att den personen identifierar sig som man.

I Italien finns en trappa som kallas Scala Santa. Enligt traditionen är det den trappa som Jesus och Pilatus stod på när Pilatus förhörde Jesus. Den ska ha flyttats till Rom som en gigantisk relik. Det är meningen att man ska ligga på knä på varje trappsteg och be Fader vår. Med tiden började det ses som vanhedrande att gå i trappan på vanligt sätt, så man fick bygga två trappor till att använda om man behövde komma upp.

Med tiden blev även dessa trappor "helgade genom tidens tand" så att man inte fick gå normalt i dem heller, man skulle be Fader vår på varje trappsteg. Då fick man bygga två trappor till, som också blev helgade genom tidens tand. Man fick bygga två trappor till. Numera har man fått in ett rationellt tänkande, så förmodligen kommer inte de trapporna att bli helgade med tiden.

Vad har nu detta med transsexualitet att göra? Jo att vi har (rätt eller fel) en vedertagen definition av vad en man och en kvinna är, som bygger på att man uppfyller vissa biologiska kriterier. Säger man att man småpratade med en kille på staden, är det ytterst få som tolkar det som att man träffade en person, med eller utan penis, och att han berättade att han identifierar sig som man.

Det är i den kontexten det föds en liten evd-pojke (evd=enligt vedertagen definition). Han får lära sig att sådana som han och hans pappa är pojkar, och sådana som hans mamma och syster är flickor. Det är då han känner att han är en sådan som andra kallar för flicka. Han vill då bli refererad till som "hon". Det kan man gå med på. Sedan börjar hon och andra som hon att kräva att man inte använder orden "man" och "kvinna" när man talar om människor i allmänhet, för då känner de sig exkluderade. Man ska exempelvis tala om att fittbärare får mens, inte att tjejer eller kvinnor får det. De brukar föredra orden "kukbärare" och "fittbärare" hellre än "penisbärare" och "slidbärare".  ("Slidbärare" får 92 Google-träffar, "penisbärare" 816, "kukbärare" 2090 och "fittbärare" 3400.)

Jag bedömer att många ännu upplever orden "kuk" och "fitta" som vulgära ord, och att de får lättare att få igenom sina krav om de ändrar det till att vilja ha orden "penisbärare" och "slidbärare", även om det lär ta tid att få igenom det också.

Ponera dock att de lyckas. I alla lagrum där det står "kvinna" ändrar man till "slidbärare". Statistiska undersökningar talar om vilka partier som slidbärare föredrar och vilka som penisbärare föredrar.

Vad händer då? Orden "man" och "kvinna" faller i glömska, då de inte används. Möjligen används de ett tag till i medier som riktar sig till transsexuella, men förmodligen inte det heller. Efter 20 år föds en liten penisbärare. Han får lära sig att hans syster och mamma är slidbärare, så då identifierar han sig som slidbärare, och vill då bli kallad slidbärare. På samma sätt som att trapporna i Scala Santa blir helgade med tiden, blir nyorden för "man" och "kvinna" tvärtemot nedsmutsade med tiden. Man får börja prata om dubbel-xare och yin-och-yangare (sådana som har två x-kromosomer kontra sådana som har balans mellan x- och y-kromosomer). Man får byta ut orden var 20e år, fram tills att transsexuella kan tillstå att de känner att tillvaron är på ett sätt som den objektivt sett inte är på. För att slippa ändra språket hela tiden, kanske man kan säga att en kvinna är en människa med bröst och slida, men sedan finns det personer som inte har bröst och slida, men som är kvinnor ändå.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 2 augusti 2016

Om dop och nattvard i kyrkans historia

Varför är frågan om dop och nattvard viktig för kyrkan? Därför att hur man ser på nattvarden påverkar hur högt man värderar den och hur man firar den, och hur man ser på dopet avgör huruvida man döper barn och även vilka vuxna man ger dopet till.

Min analys av dop- och nattvardssyn i kyrkan, bygger på böckerna Trons mysterium av Hilarion Alfejev, Liv i församlingen av John Howard Yoder, Nudity and Christianity av Jim Cunningham, Apostlarnas tradition av Hippolytus av Rom (eller rättare sagt den skrift som man har identifierat som den, även om vissa nu ifrågasätter att det är den, jag använder den översättning som ligger på http://www.bombaxo.com/hippolytus.html läst 20150528), The Search for the Origins of Christian Worship av Paul Bradshaw, samt The Institute of Biblical Law av Rousas John Rushdoony.

Nattvarden
Yoder utgår i sin bok från att den viktigaste poängen med nattvarden är gemenskapen mellan de troende. Frågor som huruvida brödet och vinet är Kristi kropp eller om det symboliserar det, är således oviktiga för Yoder. Han påpekar att i antiken så symboliserar en måltid gemenskap. Detta är absolut en del av vitsen med nattvarden, och detta har kyrkan också lärt i 2000 år. Paulus skriver i 1 Kor 11:20 att när de troende i Korint kommer samman för att ha Herrens måltid, så har de per definition inte Herrens måltid eftersom de inte har gemenskap vid måltiden. Enligt den förklarande kommentaren till 1 Kor 11:21 i The Expanded Bible var det inte bara så att de rika inte delade med sig till de fattiga, utan till och med så att de kom till mötet tidigt för att slippa äta samtidigt som de fattiga, då de såg sig som finare än de. Apostlarnas tradition visar också att man så sent som på 200-talet fortfarande firade nattvard som en måltid som kunde innehålla mer än bara bröd och vin. Kapitel 5 och de första verserna i kapitel 6 visar att de hade en tradition att vem som helst kunde komma med olja, oliver eller mjölk, som då blev en del av nattvardsmåltiden.

Är det då verkligen sant att nattvard inte alls har att göra med att bokstavligt eller symboliskt ta del av Jesu kropp och blod? Om det är det, så har kyrkan haft fel i 2000 år. Trons mysterium säger uttryckligen (s. 205) att Jesus förvandlade brödet och vinet till sin kropp och blod, vilket är vad ortodoxa kyrkan har lärt under hela sin historia. Detta är också vad katolska kyrkan lär. Martin Luther trodde däremot på en idé om konsubstantiation, vilket innebär att Jesu kropp och blod förenas med brödet och vinet, enligt svenska Wikipediaartikeln om konsubstantiation. Augsburgska bekännelsen säger däremot, enligt samma artikel, uttryckligen att brödet och vinet förvandlas, så Luthers anhängare har inte odelat hållit med Luther på denna punkt. Andra kyrkotraditioner lär ut att brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod, inte förvandlas till det eller ens förenar sig med det. Även i dessa kyrkor betonas ändå mer att det symboliserar Jesu offerdöd än att det är en gemenskapsmåltid. Apostlarnas tradition ger vid handen att tanken att brödet och vinet enbart är symboler, även fanns i den tidiga kyrkan. Kapitel 21 v 27 säger ”The bishop shall bless the bread, which is the symbol of the Body of Christ; and the bowl of mixed wine, which is the symbol of the Blood which has been shed for all who believe in him”. Här står det alltså ”symboliserar”. Påpekas bör att en biskop på den här tiden inte var biskop över ett lika stort område som i dag, utan var församlingsföreståndare. Det hade varit ohållbart om enbart biskopen kunde döpa och konsekrera nattvard. En sak som är tydlig redan efter en ytlig analys av olika församlingars normala månadsscheman, är att nattvardssynen påverkar hur högt man värderar nattvarden. Medan en frikyrkoförsamling ofta enbart firar nattvard en gång i månaden, firas nattvarden vanligen flera gånger i veckan i en katolsk eller svensk-kyrklig församling. Nu kan det i och för sig bero på tradition snarare än på nattvardssyn. Jag ska inte påstå att jag vet säkert vad det är som avgör.

Dopet
Vad gäller dopet, vad är det som krävs för att ett dop ska vara giltigt? Det som olika kyrkotraditioner är överens om, är att det är tron på Jesus, vatten, och orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”.

Nu hajar säkert någon till när jag nämner tron som något som alla kristna är överens om att den döpte måste ha. Är inte barndopet en av de större tvistefrågorna inom kristenheten i dag? Jo, men ingen kyrka säger att dopet är ett substitut för tron. Vissa kyrkor anser att man ska döpa enbart den som redan tror. Andra anser att man kan döpa ett barn eller någon som inte tror, och sedan kan hen bli troende senare i livet och då sätta tro till sitt dop. Markus 16:9-20 är en text som inte finns med i de tidigaste avskrifterna av Markusevangeliet och som dessutom är skriven på ett annat sätt än övriga Markusevangeliet, enligt The Expanded Bible. Därför kan man anta att Markus inte skrev dessa ord, men även denna text har använts av de tidiga kristna, så tydligen har kyrkan ändå sett dessa verser som renläriga, och i vers 16 står det ”den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd” i Bo Giertz översättning. Bo Giertz väljer denna formulering för att markera att det inte finns någon kronologi i den grekiska grundtexten. Den här texten säger alltså att de två kriterierna dopet och tron ska vara uppfyllda.

Så vad säger då kyrkans tradition om barndopet samt om dop av icke-troende vuxna? Om jag återigen tar avstamp i Apostlarnas tradition så säger den dels att man kan döpa små barn, men att man däremot inte döper vuxna som inte verkar mena allvar med sin tro. ”If there are any children who cannot answer for themselves, let their parents answer for them, or someone else from their family” (21:4). Samtidigt tar hela kapitel 16 upp exempel på människor som inte ska få bli döpta även om de ser sig själva som kristna, eftersom de lever i synd. Logiken i detta, ligger just i det att ett barn kan sätta tro till sitt dop senare i livet. I baptistiska kyrkor (baptistisk i ordets vidaste bemärkelse, dvs alla som förnekar barndopet, alltså även pingstkyrkor, karismatiska kyrkor av olika slag och liknande) döper man inte barn, men om någon växer upp i deras gemenskap, döps när de har åldern inne och senare i livet säger att de inte trodde när de blev döpta, uppmanas de inte att döpas om, utan att sätta tro till det dop de redan har fått. Att barndop praktiserades av den tidiga kyrkan, bekräftas också av Origines, som skriver ”från apostlarna har kyrkan mottagit den traditionen, att dopet skall givas åt de små barnen” (Innersidan av Bengt Pleijel, s 169). När St Cyprianus fick frågan om vid vilken ålder ett barn tidigast kan döpas, så var inte frågan om huruvida man kan döpa barnet innan det fyllt åtta år. Frågan var om man kan döpa ett barn innan det har fyllt åtta dagar. Ett kyrkomöte med sextiosex biskopar slog fast att det kan man. Anledningen till att frågan om åtta dagar dök upp, var att man såg dopet som nya testamentets motsvarighet till omskärelsen, som ju skedde på åttonde dagen om möjligt (The Institute of Biblical Law, s 752-753).

Med detta sagt, tanken med barndopet var ändå att barnen skulle växa upp i en kristen gemenskap och fostras in i tron, inte att folk skulle komma utifrån, få sina barn döpta och sedan inte ta dem till kyrkan igen. Om man hade sagt till kyrkofäderna, att i västvärlden på 2000-talet så kommer kyrkan att vara en del av kulturarvet med följd att icke-kristna går till kyrkan och låter döpa barnen, samt att prästerna inte kommer att kunna med att vägra några av dem dopet med motiveringen att deras familjer inte tror, så skulle förmodligen vissa kyrkofäder argumentera att under sådana omständigheter är det bättre att inte döpa några barn alls.

Vad gäller vatten, så har olika kyrkotraditioner olika syn på vad som krävs att man gör med vattnet. Måste man doppa hela kroppen eller räcker det att man tar lite vatten på huvudet? Räcker det rentav att bara skvätta vatten över en folkmassa som vill döpas? Under kyrkans första tretton århundraden doppade man vanligen hela kroppen. Därefter döpte man vanligen vuxna genom att man hade nedre delen av kroppen i vattnet men att prästen bara hällde vatten på huvudet, inte sänkte ner kroppen. När man på 1500-talet slog fast att barndop skulle ske genom att hälla vatten på huvudet, var det för att det var det mest hälsosamma i de fall vattnet var smutsigt eller kallt. Apostlarna anpassade dopet efter situationen. Helst skulle det ske i en flod med rinnande vatten (vilken är vad som förespråkas i Apostlarnas tradition 21:2) men de kunde också hälla vatten på huvudet på dopkandidaten eller massdöpa genom att skvätta vatten över alla som skulle döpas. Det sistnämnda var förmodligen det de gjorde på den första pingstdagen när de döpte 3 000 personer på en dag. Allt detta enligt Nudity and Christianity s. 87. Inom baptistiska och ortodoxa sammanhang i dag praktiseras oftast nedsänkning av hela kroppen, medan protestanter och katoliker ofta enbart häller vatten på huvudet.

Vad gäller att man ska säga orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” så bygger det på att det står i missionsbefallningen att det är så man ska säga.

”Det är visserligen så att gesten att hälla vatten över kroppen (om det är omöjligt, över huvudet) med orden, ’Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn’ ofelbart förmedlar nåd genom Kristi vilja. Detta är sakramentets essens enligt katolska kyrkans grundläggande dogmer. Men kyrkan tycker om att omge heliga riter med symbolik tagen direkt från evangelierna (dvs. mirakel utförda av vår Herre eller liknelser av honom) eller från Pauli brev” (Nudity and Christianity s 88, min översättning, godkänd av författaren). Detta gäller inte bara katolska kyrkan, utan även andra kyrkotraditioner. Man brukar göra något i samband med dopet.

Något som är vanligt i dag oavsett kyrkotradition är att man är vitklädd när man döps. Detta gäller både barndop och vuxendop. Det blir lite märklig symbolik att någon är vitklädd (symbol för renhet) medan hen inte är döpt, och sedan går och byter om till andra färger efter dopet. En äldre kristen tradition (som praktiseras på vissa håll även i dag) är att man döps i sina vanliga kläder, för att sedan byta om till vitt efter dopet. Som jag också har nämnt ovan, döpte tidiga kristna i rinnande vatten om tillfälle gavs. Detta för att man ville imitera Jesu dop i Jordan, enligt The Search for the Origins of Christian Worship s 149. Man gick också gärna ner i floden från ena strandkanten och upp på den andra eller gick ner från ena sidan av dopbassängen och upp på den andra. Det var också en tidig kristen tradition att döpa på påsknatten. ”I den tidiga kyrkan förrättades inte dop på vilken dag som helst, utan endast vid särskilda högtider, framför allt Kristi födelse, Teofania och Påsk” (Trons Mysterium, s 200). Ortodoxa kyrkan praktiserar att smörja med myrrha efter dopet, vilket de ser som konfirmation. Detta gjorde även Chrysostomos. ”Ysebaert and Joseph Lécuyer also interpreted John Chrysostom’s reference to the bishop’s imposition of the hand on baptismal candidates during their immersion and his remark, ’It is at this moment that through the words and hands of the priest the Holy Spirit descends on you’ as meaning that the two sacraments of baptism and confirmation were being conveyed at the same time” (The Search for the Origins of Christian Worship s 147) Även Apostlarnas tradition tar upp att man smörjer dopkandidaterna, men då med olja och både före och efter dopet. Smörjelsen före dopet, kallas för ”exorcismens olja”, eftersom man kastade ut demoner ur dem i samband med dopet. Apostlarnas tradition föreskriver nattvard i samband med dopet, vilket också är vad som praktiseras inom ortodoxa kyrkan. Till och med vid barndop ger man barnet en skedfull bröd och vin.

I samband med dopet, frågade man i fornkyrkan dopkandidaterna om de trodde på de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen. Detta var självklart enbart en formsak då man redan hade pratat med dem och visste att de trodde på den. Annars hade de avstyrt dopet i ett tidigare skede.

Apostlarnas tradition föreskriver att både biskopen som döper och dopkandidaten är nakna vid dopet, samt att män och kvinnor döps tillsammans ändå (21:5 och 21:11). Så långt gick dock inte fornkyrkan i allmänhet. Chrysostomos beskriver i sina verk hur människor döps nakna, men det verkar bara vara Apostlarnas tradition som säger att även den som döper ska vara naken. Ofta döptes också män för sig och kvinnor för sig. Detta var snarare för att det kändes för privat för vissa att vara nakna med det andra könet, än att det ansågs vara eller leda till synd. Det finns tidiga kristna baptisterier med mosaikbilder av hur Jesus döps naken. De som gjorde de mosaikbilderna, kan knappast ha trott att det inte var några kvinnor närvarande när Johannes döpte människor i Jordan.

Källförteckning:

Alfejev, Hilarion, Trons mysterium
Bradshaw, Paul, The Search for the Origins of Christian Worship
Cunningham, Jim, Nudity and Christianity
Giertz, Bo, Nya Testamentet
Pleijel, Bengt, Innersidan
Rushdoony, Rousas John, The Institute of Biblical Law
The Expanded Bible
Yoder, John Howard, Liv i församlingen
http://www.bombaxo.com/hippolytus.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsubstantiation


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

måndag 1 augusti 2016

Some reflections on some sonnets by Shakespeare and Spenser

Ye tradefull Merchants that with weary toyle
do seeke most pretious things to make your gain:
and both the Indias of their treasures spoile,
what needeth you to seeke so farre in vaine?

For loe my love doth in her selfe containe
all this worlds riches that may farre be found:
if Saphyres, loe her eies be Saphyres plaine,
if Rubies, loe hir lips be Rubies found:
If Pearles, hir teeth be pearles both pure and round;
if Yvorie, her forhead yvory weene;
if Gold, her locks are finest gold on ground;
if silver, her faire hands are silver sheene,
But that which fairest is, but few behold,
her mind adornd with vertues manifold. (Spenser, sonnet 15)

My mistress' eyes are nothing like the sun;   
Coral is far more red than her lips' red;   
If snow be white, why then her breasts are dun;   
If hairs be wires, black wires grow on her head.   
I have seen roses damask'd, red and white,   
But no such roses see I in her cheeks;   
And in some perfumes is there more delight   
Than in the breath that from my mistress reeks.   
I love to hear her speak, yet well I know   
That music hath a far more pleasing sound;   
I grant I never saw a goddess go;   
My mistress, when she walks, treads on the ground:   
And yet, by heaven, I think my love as rare   
As any she belied with false compare. (Shakespeare, sonnet 130)

1. Q: What is the structure of a sonnet? Analyse the thought sequence and the imagery used in the two poems.

Iambic pentameter, rhymes in pairs except for the last two lines.

My mistress's eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red than her lips;
If snow is white, then her breasts are a brownish gray;
If hairs are like wires, hers are black and not golden.
I have seen damask roses, red and white [streaked],
But I do not see such colours in her cheeks;
And some perfumes give more delight
Than the horrid breath of my mistress.
I love to hear her speak, but still I know
That music has a much more pleasing sound.
I've never seen a goddess walk;
But I know that my mistress walks only on the ground.
And yet I think my mistress is as rare n
As any woman who has been misrepresented by ridiculous comparisons. (shakespeare-online.com/sonnets/130detail.html)

Amoretti is the opposite. The girl is actually like like saphyres, rubies, pearls and gold.

2. Q: What is the relationship between Shakespeare’s and Spenser’s poem?

Amoretti is written by someone who is high on oxytocin. Shakespeare is realistic and is satiric towards poems like Amoretti. When I had the seminar on this, I had to explain to my teacher what oxytocin is. One could argue it would be enough to just write someone who is in love, but I thought it was necessary to stress that you are actually on a drug which affects your judgment, when you are in love.

3. Q: Do you think the treatments of love in these sonnets and the images used, make a strong impression even today? Which parts feel most relevant and most irrelevant to you?

Yes. We have the same symbols of beauty today. We still use comparisons to precious material to compliment someone on their looks. The only thing I react to, is that black hair would be considered worse than golden hair. Snow white had black hair, and that was considered beautiful at that time. The “ambivalence” between perception and reality is timeless. This text is from New Czech Step by Step by Lída Holá 2004:

Petr is young, tall and strong. He is very intelligent and energetic. Eva is young, beautiful, slim and elegant. She is also very intelligent and energetic. Do you think all this is true? No, it is nonsense. Eva is an absolute normal girl. She looks good, but is not a model. Petr is good, but not Superman – he's an absolute normal guy. Eva and Petr are no ideals. But Eva is in love and Petr is also in love. You know that love is blind. (my translation from Czech)

This text catches the essence of both the sonnets. (Italics is Spenser, the rest is Shakespeare.)


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,