I somras på Almedalsveckan hörde jag föredraget Rättssäkra prövningar av hbtq-personers asylansökningar – finns det? av Magnus Kolsjö och Ulrika Westerlund. Föredraget handlade om hur HBTQ-personer bemöts i asylprocesser. Jag såg verkligen åtskilliga paralleller till hur kristna asylsökande bemöts. Därför kom jag att associera till det när jag läste Christoffer Abrahamssons debattartikel om kristna asylsökande.
* Westerlund nämner att Migrationsverket förväntar sig att homosexuella ska leva efter deras stereotypbild av en homosexuell. Därför kan homosexuella i Stockholm få frågan om vilka gayklubbar Stockholm har. Tanken att alla homosexuella inte vill gå på klubbar, har inte slagit handläggarna på Migrationsverket. Det förekommer också att de förväntas veta vem Oscar Wilde var, då han anses vara en ikon för homosexuella. På samma sätt får kristna frågor om liturgiska färger i katolska kyrkan, utan att Migrationsverket tar hänsyn till att den asylsökande är pingstvän.
* Man får frågor om hur man har manifesterat eller kommer manifestera sin kristna tro eller sin sexuella läggning. "”Men du behöver väl inte berätta om din tro?” har kristna konvertiter fått höra från sina handläggare."enligt Abrahamssons artikel. Westerlund berättar om homosexuella män som berättat om sina pojkvänner, för att sedan få frågan "hur kommer du att manifestera din sexuella läggning i ditt hemland?".
* Westerlund berättar i föreläsningen att RFSL får frågor om huruvida asylsökande gått på deras möten, och att hon känner till kyrkor som fått motsvarande frågor. Abrahamsson nämner i sin artikel att detta inte ens räcker.
* Asylsökande kan också råka ut för tolkar som översätter felaktigt. En man berättade att han identifierar sig som kvinna/feminin. Tolken översatte till att han är feminist. En annan asylsökande berättade om sitt engagemang i ett lokalt "gay community", vilket översattes till att han är kommunist. På samma sätt fick en kristen frågan om vem den helige Ande är. Tolken frågade då vem den heliga Anna är. Han svarade att han inte visste, varpå hans tro inte togs på allvar, så han fick avslag.
* Det kan också hända att man berättar sent i processen om sin tro eller sin homosexualitet, så då tros man ljuga. Kanske har man inte berättat om sin homosexualitet för att man, med all rätt, anar att tolken kan behandla en med mindre respekt då. Westerlund berättar om hur vissa tolkar helt prompt har vägrat att tolka då de har fått klart för sig att den sökande är homosexuell. En asylsökande kan också ha blivit kristen under asylprocessen utan att vilja berätta om en så känslig inre process, särskilt som tolken kan vara en muslim, som man inte vill berätta för att man överväger att lämna islam.
* Om man får avslag på felaktiga grunder, är det dessutom inte en självklar rättighet att få en ny prövning. Därför har asylsökande goda skäl att gömma sig för att på det sättet få en ny prövning senare.
Läs även andra bloggares åsikter om kristna, homosexuella, trosfrågor, hbtq-frågor, asylsökande, flyktingar, flyktingpolitik, rättssäkerhet, rättssäkra processer
Beskrivningsbild
Kontakta mig på danielgiertz caspianandmiranda com
fredag 23 december 2016
måndag 31 oktober 2016
Kul tankeexperiment om Almedalsveckan
Almedalsveckan är att arrangörerna av den veckan, ger folk möjlighet att arrangera seminarier och att anmäla till Almedalsveckan att man gör det. Då skriver de om det på sin hemsida, samt i Almedalskatalogen. De hjälper inte till att tillhandahålla lokaler eller att få polistillstånd, även om det finns relevanta länkar på deras hemsida. Man måste uppfylla vissa kriterier för att få vara med i listan. Ett kriterium är ”Evenemanget genomförs på en fast plats i Visby innerstad eller dess omedelbara närhet.”
Ett roligt tankeexperiment: Almedalsarrangörerna väljer en kommun (som vi här kan kalla X). Kommunen har minst 100 000 och högst 200 000 invånare. Möjligtvis väljer man Uppsala, fast det bor lite fler där. Kommunen ligger någorlunda centralt i Sverige, och man behöver inte passera vatten för att komma dit. Sedan ändrar man kriteriet ovan till, ”Evenemanget genomförs på en fast plats i Visby innerstad eller dess omedelbara närhet, eller i X kommun.” Man ändrar inget i övrigt.
Om man gör det här, så behöver man självklart inte den här kommunens tillstånd. Mötesfrihet och yttrandefrihet gör att man får göra det oavsett vad kommunen tycker. Man ber dock kommunen om tillstånd ändå. Om kommunen blir så positiv till detta, så att de gör en hemsida, med länkar till lokaluthyrare, hotell, cateringfirmor, polisens hemsida för att söka polistillstånd och sådant, så länkar Almedalsveckan till den sidan.
Vad händer om man gör det här? Det som skulle kunna hända är:
*X får inte ett enda evenemang.
*Almedalsprogrammet i X blir väldigt litet. Det blir bara ett litet bihang till vanliga Almedalsveckan.
*Almedalsveckan i Visby och Almedalsveckan i X, blir ungefär lika stora.
* Almedalsprogrammet i X blir väldigt stort. Tillräckligt många tycker att det är enklare att stanna på fastlandet än att ta sig till Visby, så att Almedalsveckan i X, konkurrerar ut vanliga Almedalsveckan. Almedalsprogrammet i Visby blir därför väldigt litet.
*Vanliga Almedalsveckan blir så utkonkurrerad så att det till slut inte är en enda programpunkt där, utom möjligen partiledartalen, men dem kan man se på tv.
Jag utgår från att nummer 1 och nummer 5 inte kommer att hända. Alltid är det någon som hade tänkt ordna något i X den veckan i alla fall. Vi kan anta att det har ett stort nyhetsvärde att Almedalsveckan gör så här, så alla i kommunen X känner till det här. Vi kan ta Johanneskyrkan i Linköping som exempel. Första och sista söndagen i den vecka som Almedalsveckan är i, brukar man ha en söndagsgudstjänst 18.00, där någon berättar om något socialt arbete hon har gjort. En sådan sak hör hemma i Almedalsprogrammet. Det är gratis att anmäla till Almedalsveckan till och med 2/5 17.00. Har man bara framförhållning, kan man anmäla innan dess. Det finns också folk som vet att Almedalsveckan är död under lördag och söndag. Då kan man veta att det finns folk som bor i X och kommer att vara hemma till lördagen. Man kan ordna programpunkter för deras skull.
Frågan är om Almedalsveckan i X förblir ett litet arrangemang, om det lyckas växa till samma storlek (vilket innebär att arrangörer måste ordna program i båda städerna för att nå ut till alla) eller om det blir så mycket enklare att ta sig till X, så att X blir huvudsakliga platsen för Almedalsveckan och att enbart några få tar sig till Visby.
Jag vet inte vilket som skulle hända.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalsveckan
Ett roligt tankeexperiment: Almedalsarrangörerna väljer en kommun (som vi här kan kalla X). Kommunen har minst 100 000 och högst 200 000 invånare. Möjligtvis väljer man Uppsala, fast det bor lite fler där. Kommunen ligger någorlunda centralt i Sverige, och man behöver inte passera vatten för att komma dit. Sedan ändrar man kriteriet ovan till, ”Evenemanget genomförs på en fast plats i Visby innerstad eller dess omedelbara närhet, eller i X kommun.” Man ändrar inget i övrigt.
Om man gör det här, så behöver man självklart inte den här kommunens tillstånd. Mötesfrihet och yttrandefrihet gör att man får göra det oavsett vad kommunen tycker. Man ber dock kommunen om tillstånd ändå. Om kommunen blir så positiv till detta, så att de gör en hemsida, med länkar till lokaluthyrare, hotell, cateringfirmor, polisens hemsida för att söka polistillstånd och sådant, så länkar Almedalsveckan till den sidan.
Vad händer om man gör det här? Det som skulle kunna hända är:
*X får inte ett enda evenemang.
*Almedalsprogrammet i X blir väldigt litet. Det blir bara ett litet bihang till vanliga Almedalsveckan.
*Almedalsveckan i Visby och Almedalsveckan i X, blir ungefär lika stora.
* Almedalsprogrammet i X blir väldigt stort. Tillräckligt många tycker att det är enklare att stanna på fastlandet än att ta sig till Visby, så att Almedalsveckan i X, konkurrerar ut vanliga Almedalsveckan. Almedalsprogrammet i Visby blir därför väldigt litet.
*Vanliga Almedalsveckan blir så utkonkurrerad så att det till slut inte är en enda programpunkt där, utom möjligen partiledartalen, men dem kan man se på tv.
Jag utgår från att nummer 1 och nummer 5 inte kommer att hända. Alltid är det någon som hade tänkt ordna något i X den veckan i alla fall. Vi kan anta att det har ett stort nyhetsvärde att Almedalsveckan gör så här, så alla i kommunen X känner till det här. Vi kan ta Johanneskyrkan i Linköping som exempel. Första och sista söndagen i den vecka som Almedalsveckan är i, brukar man ha en söndagsgudstjänst 18.00, där någon berättar om något socialt arbete hon har gjort. En sådan sak hör hemma i Almedalsprogrammet. Det är gratis att anmäla till Almedalsveckan till och med 2/5 17.00. Har man bara framförhållning, kan man anmäla innan dess. Det finns också folk som vet att Almedalsveckan är död under lördag och söndag. Då kan man veta att det finns folk som bor i X och kommer att vara hemma till lördagen. Man kan ordna programpunkter för deras skull.
Frågan är om Almedalsveckan i X förblir ett litet arrangemang, om det lyckas växa till samma storlek (vilket innebär att arrangörer måste ordna program i båda städerna för att nå ut till alla) eller om det blir så mycket enklare att ta sig till X, så att X blir huvudsakliga platsen för Almedalsveckan och att enbart några få tar sig till Visby.
Jag vet inte vilket som skulle hända.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalsveckan
torsdag 27 oktober 2016
Bör politiska partier ställa upp i kyrkovalet?
Sent 80-tal. Hedvigs kyrka och Norrköpings rådhus har problemet att deras trådlösa högtalarsystem ligger på samma frekvens, så att man får in sändningar från varandra. Därför låter det så här i kyrkan en gång:
-Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.
-Det kan vi i Centerpartiet aldrig gå med på!
Nu kan man kanske säga att alla som skrattade åt ovanstående, inser det absurda i att ett politiskt parti har åsikter om nattvarden, och därför också borde tycka att de inte ska ställa upp i kyrkovalet.
Ett annat argument mot att partier ställer upp, är att människor som inte själva är medlemmar i kyrkan, får inflytande i kyrkan. Centerpartiets partistyrelse har ett visst inflytande över kyrkopolitiken, utan att behöva vara medlemmar i Svenska kyrkan. Man kan också som medlem i Centerpartiet, såväl motionera om kyrkopolitik till partistämman, som att vara ombud och rösta för eller emot dessa motioner. Så sent som i måndags hade Centerpartiets Linköpingskrets ett möte angående kyrkovalet, alla medlemmar välkomna. Där kunde man rösta på kandidater till listorna. Jag tweetade till Miljöpartister i Svenska kyrkan, och frågade om man behöver vara medlem i Svenska kyrkan och/eller Miljöpartiet för att gå med hos dem. Jag fick svaret att man bör vara de två sakerna, underförstått att man inte måste och att de inte kollar.
Vad gäller den senare punkten: De som står på listan är medlemmar i Svenska kyrkan, må vara att de har partipiska från människor som inte är det. Vad viktigare är, de som röstar in kyrkopolitikerna är medlemmar.
Vad gäller den första punkten, när ett politiskt parti ställer upp i kyrkovalet, är det som när ett enfrågeparti ställer upp i riksdagsvalet (eller till landsting, kommun och EU). Man kan ha ett enfrågeparti, bara man har en strategi för hur man ställer sig i övriga frågor. Junilistan är ett enfrågeparti kring frågan att EU inte ska få för stort inflytande. De hanterar övriga frågor så att det står på valsedeln vilken politisk hemvist kandidaterna har. Man kan således rösta på Junilistan och personrösta på den som står en närmast i andra frågor. Annars kan man säga att man röstar med majoriteten i övriga frågor, att övriga frågor är för kohandel, eller så bestämmer man sig för att driva det som man tror att man vinner val på. För att applicera detta på kyrkovalet, vill man ha inflytande i Svenska kyrkan för att använda det till att få upp solceller på kyrktaken, kanske bästa sättet att få det inflytandet, är att gå till val på Alpha-kurser.
Är det ett problem med kyrkovalet att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar är icke-kristna, vilket innebär att frågor om solpaneler blir viktigare än frågor om nattvard, musik och kurser/grupper? Det hade det kunnat vara om samtliga medlemmar hade röstat och varit insatta i vad samtliga nomineringsgrupper står för. Nu är det ju inte så. Problemet är att nomineringsgrupperna inte verkar intresserade av att nå ut med sitt budskap, alternativt att det inte finns kostnadseffektiva sätt att nå ut, att Svenska kyrkan inte erbjuder forum att nå ut i, samt att folk inte röstar till kyrkovalet ändå. Nu är det naturligt att folk inte röstar, om de ändå inte vet vilken nomineringsgrupp som står för vad.
Det Svenska kyrkan behöver, är forum där nomineringsgrupperna kan få möjlighet att förklara var de står, såväl som att de kommer att ställas mot väggen i frågor som inte är deras hjärtefrågor.
Exempel på vad det skulle kunna vara:
*Valkompasser. Alltså hemsidor där man talar om vad man tycker i olika frågor, sedan talar hemsidan om vilken nomineringsgrupp man står närmast.
* Möjlighet till val-”stugor” fast inte stugor då det är inomhus. Exempelvis kanske en kyrka har huvudgudstjänst 11.00 och någon annan samling i kyrkan 15.00. Låt nomineringsgrupperna ha valbord däremellan. Ställ ett bord per nomineringsgrupp, märk borden med gruppernas namn.
*Debatter och utfrågningar.
*Möjlighet för medlemmar i Svenska kyrkan att skriva motioner som samtliga nomineringsgrupper får ta ställning till hur de hade röstat om den lämnats in ”på riktigt” eller om de tänker ”stjäla” den rakt av. Sedan delar man ut ett häfte med alla svaren, eller bara lägger det på nätet om man vill spara pengar. Kanske ett rutnät på sista sidan, där man kan betygsätta alla svaren, så att man enkelt kan se vilka man har gett högst betyg totalt.
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkomötet, Svenska kyrkan, kyrkovalet, nomineringsgrupper, Vänstern i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Fädernas kyrka, Centerpartiet, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ, Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka, Öppen kyrka
-Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.
-Det kan vi i Centerpartiet aldrig gå med på!
Nu kan man kanske säga att alla som skrattade åt ovanstående, inser det absurda i att ett politiskt parti har åsikter om nattvarden, och därför också borde tycka att de inte ska ställa upp i kyrkovalet.
Ett annat argument mot att partier ställer upp, är att människor som inte själva är medlemmar i kyrkan, får inflytande i kyrkan. Centerpartiets partistyrelse har ett visst inflytande över kyrkopolitiken, utan att behöva vara medlemmar i Svenska kyrkan. Man kan också som medlem i Centerpartiet, såväl motionera om kyrkopolitik till partistämman, som att vara ombud och rösta för eller emot dessa motioner. Så sent som i måndags hade Centerpartiets Linköpingskrets ett möte angående kyrkovalet, alla medlemmar välkomna. Där kunde man rösta på kandidater till listorna. Jag tweetade till Miljöpartister i Svenska kyrkan, och frågade om man behöver vara medlem i Svenska kyrkan och/eller Miljöpartiet för att gå med hos dem. Jag fick svaret att man bör vara de två sakerna, underförstått att man inte måste och att de inte kollar.
Vad gäller den senare punkten: De som står på listan är medlemmar i Svenska kyrkan, må vara att de har partipiska från människor som inte är det. Vad viktigare är, de som röstar in kyrkopolitikerna är medlemmar.
Vad gäller den första punkten, när ett politiskt parti ställer upp i kyrkovalet, är det som när ett enfrågeparti ställer upp i riksdagsvalet (eller till landsting, kommun och EU). Man kan ha ett enfrågeparti, bara man har en strategi för hur man ställer sig i övriga frågor. Junilistan är ett enfrågeparti kring frågan att EU inte ska få för stort inflytande. De hanterar övriga frågor så att det står på valsedeln vilken politisk hemvist kandidaterna har. Man kan således rösta på Junilistan och personrösta på den som står en närmast i andra frågor. Annars kan man säga att man röstar med majoriteten i övriga frågor, att övriga frågor är för kohandel, eller så bestämmer man sig för att driva det som man tror att man vinner val på. För att applicera detta på kyrkovalet, vill man ha inflytande i Svenska kyrkan för att använda det till att få upp solceller på kyrktaken, kanske bästa sättet att få det inflytandet, är att gå till val på Alpha-kurser.
Är det ett problem med kyrkovalet att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar är icke-kristna, vilket innebär att frågor om solpaneler blir viktigare än frågor om nattvard, musik och kurser/grupper? Det hade det kunnat vara om samtliga medlemmar hade röstat och varit insatta i vad samtliga nomineringsgrupper står för. Nu är det ju inte så. Problemet är att nomineringsgrupperna inte verkar intresserade av att nå ut med sitt budskap, alternativt att det inte finns kostnadseffektiva sätt att nå ut, att Svenska kyrkan inte erbjuder forum att nå ut i, samt att folk inte röstar till kyrkovalet ändå. Nu är det naturligt att folk inte röstar, om de ändå inte vet vilken nomineringsgrupp som står för vad.
Det Svenska kyrkan behöver, är forum där nomineringsgrupperna kan få möjlighet att förklara var de står, såväl som att de kommer att ställas mot väggen i frågor som inte är deras hjärtefrågor.
Exempel på vad det skulle kunna vara:
*Valkompasser. Alltså hemsidor där man talar om vad man tycker i olika frågor, sedan talar hemsidan om vilken nomineringsgrupp man står närmast.
* Möjlighet till val-”stugor” fast inte stugor då det är inomhus. Exempelvis kanske en kyrka har huvudgudstjänst 11.00 och någon annan samling i kyrkan 15.00. Låt nomineringsgrupperna ha valbord däremellan. Ställ ett bord per nomineringsgrupp, märk borden med gruppernas namn.
*Debatter och utfrågningar.
*Möjlighet för medlemmar i Svenska kyrkan att skriva motioner som samtliga nomineringsgrupper får ta ställning till hur de hade röstat om den lämnats in ”på riktigt” eller om de tänker ”stjäla” den rakt av. Sedan delar man ut ett häfte med alla svaren, eller bara lägger det på nätet om man vill spara pengar. Kanske ett rutnät på sista sidan, där man kan betygsätta alla svaren, så att man enkelt kan se vilka man har gett högst betyg totalt.
Läs även andra bloggares åsikter om kyrkomötet, Svenska kyrkan, kyrkovalet, nomineringsgrupper, Vänstern i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Fädernas kyrka, Centerpartiet, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ, Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka, Öppen kyrka
tisdag 30 augusti 2016
Om Anders Gerdmars bok "Guds ord räcker"
Jag har läst Anders Gerdmars bok Guds ord räcker. Den går att beställa här,
här
och här. Boken tar bland mycket annat upp kriterierna för vilka böcker som fick vara med i Nya testamentet, varför vi inte bör erkänna Gamla testamentets apokryfer, synen på Maria, synen på påven, synen på apostolisk succession, samt nattvarden.
Kriterierna för att en bok skulle vara med i NT var:
*Den är författad av en av Jesu lärjungar, en av Jesu bröder, Paulus, eller någon knuten till någon av dessa.
*Kyrkan erkände det som var gammalt, allmänt och spritt över hela Kristi kropp, alltså att böckerna används över församlingar överallt sedan kyrkans första decennier.
Min personliga syn på att erkänna kyrkans tradition, är att i den mån man ska göra det, ska det vara enligt samma kriterier som när man erkände en skrift som renlärig. Det ska vara idéer som var allmänt vedertagna i kyrkan sedan apostlarnas tid. Anders Gerdmar verkar inte ens vara beredd att gå så långt. Jag håller däremot med om att traditioner från 300-talet och 400-talet inte ska erkännas som auktoritet.
Om GTs skrifter sägs att de som protestanter erkänner, är de som judarna har erkänt i gammaltestamentlig tid, som judar samtida med apostlarna erkände (utan att kyrkan verkade ha en annan uppfattning) och de som Hieronymus brydde sig om att översätta när han 405 översatte Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Apokryferna erkändes först i motreformationen. Enligt Gerdmar vill katolska kyrkan erkänna dessa skrifter för att kunna grunda vissa läror på dem, som att Mackabeus lät offra för de döda enligt 2 Mack 12:45. Personligen tycker jag att det är vanskligt och långsökt att be för de döda bara utifrån det, även om man erkänner Mackabeerböckerna. Det finns många offer i gamla testamentet som inte har en motsvarighet i nya testamentet.
Varken tanken att biskopen i Rom (dvs påven) skulle ha högre auktoritet än andra biskopar eller att man ska be helgonen om förbön, går att spåra så långt tillbaka som till den tidiga kyrkan. De idéerna kom på 300-talet allra tidigast.
En intressant tanke om att be helgonen om förbön: Vissa av de kyrkor som är kritiska till att man vänder sig till Maria och andra helgon i sina böner, tycker själva att det är okej att vända sig till Djävulen eller demoner i sina böner. Jag minns Ölandsgården på 90-talet, då Lars Nylén brukade säga "Satan, vi går emot dig i Jesu namn" i sina böner. Vad ska han med den upplysningen till? Jesus svarade Djävulen när Djävulen frestade honom. Han sade "håll dig på din plats, Satan" när Petrus frestade honom, men vissa teologer hävdar att han menar att Petrus beter sig som frestaren i öknen. Jesus och apostlarna tilltalade demonerna när de skulle kasta ut dem. Varken Jesus eller apostlarna vände sig dock till Djävulen eller demoner oprovocerat. Det är heller inget som hör till kyrkans tradition. GTs Daniel bad utan att se resultat. Gud sände ängeln Gabriel, som fick slåss mot fursten över Persien för att komma fram. Det var först när Daniel fortsatte be, som Gud sände ängeln Mikael till Gabriels hjälp. Varken judarna eller kyrkan har tolkat denna text som att Daniel borde ha själv tagit auktoritet över andefursten för snabbare bönesvar. Det finns heller inga tecken på att den tidiga kyrkan band andefursten över en stad inför en missionssatsning.
Anders Gerdmar tar upp apostolisk succession, alltså att apostlarna lade händerna på biskopar, som lade händer på präster där vissa senare blev biskopar, som i sin tur gjorde samma sak, vilket innebär att varenda präst i dag indirekt har haft kroppskontakt med någon av de tolv apostlarna. Jag håller med Gerdmar om att man inte behöver ha apostolisk succession för att vara en god förkunnare, själavårdare etc, men det är ändå fascinerande att känna historiens vingslag.
På 90-talet gick jag regelbundet i katolska mässan. Vid nattvardsgången fick jag inte ta nattvarden. Jag fick gå fram och lägga min högra hand på vänster axel, ett tecken på att man inte tar nattvarden, och i stället få en välsignelse. När jag nu läser alla teologiska idéer som de ger uttryck för i en katolsk mässa, som man kan uppfattas ha skrivit under på om man tar emot nattvarden, funderar jag på om jag inte borde ha avstått nattvarden frivilligt, om jag så hade fått ta den.
Ulf Ekman har själv inte läst boken, men kritiserar den ändå i Dagen där han säger att den vrider klockan tillbaka. Boken är i alla fall inte lika kategorisk, fientlig mot katolska kyrkan eller onyanserad som Ulf Ekman själv är i kapitel tre i Den levande Gudens församling utgiven 1993.
Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Ekman, Livets Ord, katolska kyrkan, Anders Gerdmar, kristendom, teologi, jungfru Maria, andlig krigföring, bön, nattvard, ekumenik
Kriterierna för att en bok skulle vara med i NT var:
*Den är författad av en av Jesu lärjungar, en av Jesu bröder, Paulus, eller någon knuten till någon av dessa.
*Kyrkan erkände det som var gammalt, allmänt och spritt över hela Kristi kropp, alltså att böckerna används över församlingar överallt sedan kyrkans första decennier.
Min personliga syn på att erkänna kyrkans tradition, är att i den mån man ska göra det, ska det vara enligt samma kriterier som när man erkände en skrift som renlärig. Det ska vara idéer som var allmänt vedertagna i kyrkan sedan apostlarnas tid. Anders Gerdmar verkar inte ens vara beredd att gå så långt. Jag håller däremot med om att traditioner från 300-talet och 400-talet inte ska erkännas som auktoritet.
Om GTs skrifter sägs att de som protestanter erkänner, är de som judarna har erkänt i gammaltestamentlig tid, som judar samtida med apostlarna erkände (utan att kyrkan verkade ha en annan uppfattning) och de som Hieronymus brydde sig om att översätta när han 405 översatte Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Apokryferna erkändes först i motreformationen. Enligt Gerdmar vill katolska kyrkan erkänna dessa skrifter för att kunna grunda vissa läror på dem, som att Mackabeus lät offra för de döda enligt 2 Mack 12:45. Personligen tycker jag att det är vanskligt och långsökt att be för de döda bara utifrån det, även om man erkänner Mackabeerböckerna. Det finns många offer i gamla testamentet som inte har en motsvarighet i nya testamentet.
Varken tanken att biskopen i Rom (dvs påven) skulle ha högre auktoritet än andra biskopar eller att man ska be helgonen om förbön, går att spåra så långt tillbaka som till den tidiga kyrkan. De idéerna kom på 300-talet allra tidigast.
En intressant tanke om att be helgonen om förbön: Vissa av de kyrkor som är kritiska till att man vänder sig till Maria och andra helgon i sina böner, tycker själva att det är okej att vända sig till Djävulen eller demoner i sina böner. Jag minns Ölandsgården på 90-talet, då Lars Nylén brukade säga "Satan, vi går emot dig i Jesu namn" i sina böner. Vad ska han med den upplysningen till? Jesus svarade Djävulen när Djävulen frestade honom. Han sade "håll dig på din plats, Satan" när Petrus frestade honom, men vissa teologer hävdar att han menar att Petrus beter sig som frestaren i öknen. Jesus och apostlarna tilltalade demonerna när de skulle kasta ut dem. Varken Jesus eller apostlarna vände sig dock till Djävulen eller demoner oprovocerat. Det är heller inget som hör till kyrkans tradition. GTs Daniel bad utan att se resultat. Gud sände ängeln Gabriel, som fick slåss mot fursten över Persien för att komma fram. Det var först när Daniel fortsatte be, som Gud sände ängeln Mikael till Gabriels hjälp. Varken judarna eller kyrkan har tolkat denna text som att Daniel borde ha själv tagit auktoritet över andefursten för snabbare bönesvar. Det finns heller inga tecken på att den tidiga kyrkan band andefursten över en stad inför en missionssatsning.
Anders Gerdmar tar upp apostolisk succession, alltså att apostlarna lade händerna på biskopar, som lade händer på präster där vissa senare blev biskopar, som i sin tur gjorde samma sak, vilket innebär att varenda präst i dag indirekt har haft kroppskontakt med någon av de tolv apostlarna. Jag håller med Gerdmar om att man inte behöver ha apostolisk succession för att vara en god förkunnare, själavårdare etc, men det är ändå fascinerande att känna historiens vingslag.
På 90-talet gick jag regelbundet i katolska mässan. Vid nattvardsgången fick jag inte ta nattvarden. Jag fick gå fram och lägga min högra hand på vänster axel, ett tecken på att man inte tar nattvarden, och i stället få en välsignelse. När jag nu läser alla teologiska idéer som de ger uttryck för i en katolsk mässa, som man kan uppfattas ha skrivit under på om man tar emot nattvarden, funderar jag på om jag inte borde ha avstått nattvarden frivilligt, om jag så hade fått ta den.
Ulf Ekman har själv inte läst boken, men kritiserar den ändå i Dagen där han säger att den vrider klockan tillbaka. Boken är i alla fall inte lika kategorisk, fientlig mot katolska kyrkan eller onyanserad som Ulf Ekman själv är i kapitel tre i Den levande Gudens församling utgiven 1993.
Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Ekman, Livets Ord, katolska kyrkan, Anders Gerdmar, kristendom, teologi, jungfru Maria, andlig krigföring, bön, nattvard, ekumenik
fredag 12 augusti 2016
Varför stannar tjejer "frivilligt" inom människohandel?
Varför stannar tjejer och kvinnor i människohandel? Vissa är fysiskt inlåsta och kan inte fly. Andra är fasthållna genom osynliga band.
Emelia Newman är socionom på Cypern, och arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur människohandel. Hon var här i Linköping förra året och pratade om det. (Hon kommer nu på söndag också, mer om det längre ner.) Hon berättade följande: Anna lever i en traditionell kärnfamilj. Hon har sin mamma, pappa och några syskon. Pappan förlorar jobbet och kan inte hantera det. Han blir så utagerande att familjen måste skiljas från honom och kapa alla band. Där är en person som försvinner ur Annas liv. Annas mamma träffar en ny kille. Han fungerar bra med familjen, tills han börjar utnyttja Anna sexuellt. Anna berättar om övergreppen och han åker ut. Han har fungerat bra med henne innan, så där är ytterligare en person som åker ur Annas liv. Mamman är mer än lovligt galen som anklagar Anna för att hon blev utsatt för övergreppen så att förhållandet gick i kras. Mamman förskjuter Anna, så där försvinner mamman, syskonen, lärare och vänner ur Annas liv. Hon knyter kontakt med en socialsekreterare som hjälper henne att få en fosterfamilj, och med en polis som reder ut övergreppen. Polisen blir förflyttad till en annan stad och socialsekreteraren går på mammaledighet. Ytterligare två personer som försvinner ur Annas liv.
Här har hon ”lärt sig” att alla lämnar henne förr eller senare. Sedan får hon en vän som heter Linda. Senare får hon också en pojkvän som heter Casper. En dag kommer Casper hem misshandlad. Han har lånat pengar av fel slags människor. Betalar han inte tillbaka snart, dödar de honom. Anna frågar om det finns något hon kan göra för att hjälpa. Casper beklagar att han måste dra in henne i prostitution, men hon behöver bara ligga med några få killar så har hon så att han kan betala skulden.
Senare visar det sig att Casper och Linda känner varandra. Alla andra har lämnat henne, men Casper och Linda finns kvar hos henne, så länge hon fortsätter att prostituera sig. Då är det inte lätt att få henne ur prostitution, eftersom hon har ett osynligt band till sin hallick. Så långt Emelia Newman.
Nu på söndag kommer hon till Linköping igen, för att fortsätta tala om samma ämne:
Söndag 14/8 18.00, Johanneskyrkan, Linnégatan 2A, tegelbyggnaden vid parkeringsplatsen vid Sporthallen.
*************************
Betald annons:
*************************
Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, trafficking, människohandel, sexhandel, social verksamhet, humanitär verksamhet, Emelia Newman, Cypern, Linköping, Johanneskyrkan, ekorre
Emelia Newman är socionom på Cypern, och arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur människohandel. Hon var här i Linköping förra året och pratade om det. (Hon kommer nu på söndag också, mer om det längre ner.) Hon berättade följande: Anna lever i en traditionell kärnfamilj. Hon har sin mamma, pappa och några syskon. Pappan förlorar jobbet och kan inte hantera det. Han blir så utagerande att familjen måste skiljas från honom och kapa alla band. Där är en person som försvinner ur Annas liv. Annas mamma träffar en ny kille. Han fungerar bra med familjen, tills han börjar utnyttja Anna sexuellt. Anna berättar om övergreppen och han åker ut. Han har fungerat bra med henne innan, så där är ytterligare en person som åker ur Annas liv. Mamman är mer än lovligt galen som anklagar Anna för att hon blev utsatt för övergreppen så att förhållandet gick i kras. Mamman förskjuter Anna, så där försvinner mamman, syskonen, lärare och vänner ur Annas liv. Hon knyter kontakt med en socialsekreterare som hjälper henne att få en fosterfamilj, och med en polis som reder ut övergreppen. Polisen blir förflyttad till en annan stad och socialsekreteraren går på mammaledighet. Ytterligare två personer som försvinner ur Annas liv.
Här har hon ”lärt sig” att alla lämnar henne förr eller senare. Sedan får hon en vän som heter Linda. Senare får hon också en pojkvän som heter Casper. En dag kommer Casper hem misshandlad. Han har lånat pengar av fel slags människor. Betalar han inte tillbaka snart, dödar de honom. Anna frågar om det finns något hon kan göra för att hjälpa. Casper beklagar att han måste dra in henne i prostitution, men hon behöver bara ligga med några få killar så har hon så att han kan betala skulden.
Senare visar det sig att Casper och Linda känner varandra. Alla andra har lämnat henne, men Casper och Linda finns kvar hos henne, så länge hon fortsätter att prostituera sig. Då är det inte lätt att få henne ur prostitution, eftersom hon har ett osynligt band till sin hallick. Så långt Emelia Newman.
Nu på söndag kommer hon till Linköping igen, för att fortsätta tala om samma ämne:
Söndag 14/8 18.00, Johanneskyrkan, Linnégatan 2A, tegelbyggnaden vid parkeringsplatsen vid Sporthallen.
*************************
Betald annons:
*************************
 | ||
| Bilden har inte med föreläsningen att göra, men den här ekorren var i trädgården vid Johanneskyrkan förra söndagen. |
Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, trafficking, människohandel, sexhandel, social verksamhet, humanitär verksamhet, Emelia Newman, Cypern, Linköping, Johanneskyrkan, ekorre
tisdag 9 augusti 2016
Transsexualitet och Scala Santa
Triggervarning: Det här inlägget ifrågasätter transsexuellas syn att en person automatiskt är man för att den personen identifierar sig som man.
I Italien finns en trappa som kallas Scala Santa. Enligt traditionen är det den trappa som Jesus och Pilatus stod på när Pilatus förhörde Jesus. Den ska ha flyttats till Rom som en gigantisk relik. Det är meningen att man ska ligga på knä på varje trappsteg och be Fader vår. Med tiden började det ses som vanhedrande att gå i trappan på vanligt sätt, så man fick bygga två trappor till att använda om man behövde komma upp.
Med tiden blev även dessa trappor "helgade genom tidens tand" så att man inte fick gå normalt i dem heller, man skulle be Fader vår på varje trappsteg. Då fick man bygga två trappor till, som också blev helgade genom tidens tand. Man fick bygga två trappor till. Numera har man fått in ett rationellt tänkande, så förmodligen kommer inte de trapporna att bli helgade med tiden.
Vad har nu detta med transsexualitet att göra? Jo att vi har (rätt eller fel) en vedertagen definition av vad en man och en kvinna är, som bygger på att man uppfyller vissa biologiska kriterier. Säger man att man småpratade med en kille på staden, är det ytterst få som tolkar det som att man träffade en person, med eller utan penis, och att han berättade att han identifierar sig som man.
Det är i den kontexten det föds en liten evd-pojke (evd=enligt vedertagen definition). Han får lära sig att sådana som han och hans pappa är pojkar, och sådana som hans mamma och syster är flickor. Det är då han känner att han är en sådan som andra kallar för flicka. Han vill då bli refererad till som "hon". Det kan man gå med på. Sedan börjar hon och andra som hon att kräva att man inte använder orden "man" och "kvinna" när man talar om människor i allmänhet, för då känner de sig exkluderade. Man ska exempelvis tala om att fittbärare får mens, inte att tjejer eller kvinnor får det. De brukar föredra orden "kukbärare" och "fittbärare" hellre än "penisbärare" och "slidbärare". ("Slidbärare" får 92 Google-träffar, "penisbärare" 816, "kukbärare" 2090 och "fittbärare" 3400.)
Jag bedömer att många ännu upplever orden "kuk" och "fitta" som vulgära ord, och att de får lättare att få igenom sina krav om de ändrar det till att vilja ha orden "penisbärare" och "slidbärare", även om det lär ta tid att få igenom det också.
Ponera dock att de lyckas. I alla lagrum där det står "kvinna" ändrar man till "slidbärare". Statistiska undersökningar talar om vilka partier som slidbärare föredrar och vilka som penisbärare föredrar.
Vad händer då? Orden "man" och "kvinna" faller i glömska, då de inte används. Möjligen används de ett tag till i medier som riktar sig till transsexuella, men förmodligen inte det heller. Efter 20 år föds en liten penisbärare. Han får lära sig att hans syster och mamma är slidbärare, så då identifierar han sig som slidbärare, och vill då bli kallad slidbärare. På samma sätt som att trapporna i Scala Santa blir helgade med tiden, blir nyorden för "man" och "kvinna" tvärtemot nedsmutsade med tiden. Man får börja prata om dubbel-xare och yin-och-yangare (sådana som har två x-kromosomer kontra sådana som har balans mellan x- och y-kromosomer). Man får byta ut orden var 20e år, fram tills att transsexuella kan tillstå att de känner att tillvaron är på ett sätt som den objektivt sett inte är på. För att slippa ändra språket hela tiden, kanske man kan säga att en kvinna är en människa med bröst och slida, men sedan finns det personer som inte har bröst och slida, men som är kvinnor ändå.
Läs även andra bloggares åsikter om transsexuella, transsexualitet, scala santa, betydelseglidningar, språkutveckling, könsfrågor, kukbärare, fittbärare
I Italien finns en trappa som kallas Scala Santa. Enligt traditionen är det den trappa som Jesus och Pilatus stod på när Pilatus förhörde Jesus. Den ska ha flyttats till Rom som en gigantisk relik. Det är meningen att man ska ligga på knä på varje trappsteg och be Fader vår. Med tiden började det ses som vanhedrande att gå i trappan på vanligt sätt, så man fick bygga två trappor till att använda om man behövde komma upp.
Med tiden blev även dessa trappor "helgade genom tidens tand" så att man inte fick gå normalt i dem heller, man skulle be Fader vår på varje trappsteg. Då fick man bygga två trappor till, som också blev helgade genom tidens tand. Man fick bygga två trappor till. Numera har man fått in ett rationellt tänkande, så förmodligen kommer inte de trapporna att bli helgade med tiden.
Vad har nu detta med transsexualitet att göra? Jo att vi har (rätt eller fel) en vedertagen definition av vad en man och en kvinna är, som bygger på att man uppfyller vissa biologiska kriterier. Säger man att man småpratade med en kille på staden, är det ytterst få som tolkar det som att man träffade en person, med eller utan penis, och att han berättade att han identifierar sig som man.
Det är i den kontexten det föds en liten evd-pojke (evd=enligt vedertagen definition). Han får lära sig att sådana som han och hans pappa är pojkar, och sådana som hans mamma och syster är flickor. Det är då han känner att han är en sådan som andra kallar för flicka. Han vill då bli refererad till som "hon". Det kan man gå med på. Sedan börjar hon och andra som hon att kräva att man inte använder orden "man" och "kvinna" när man talar om människor i allmänhet, för då känner de sig exkluderade. Man ska exempelvis tala om att fittbärare får mens, inte att tjejer eller kvinnor får det. De brukar föredra orden "kukbärare" och "fittbärare" hellre än "penisbärare" och "slidbärare". ("Slidbärare" får 92 Google-träffar, "penisbärare" 816, "kukbärare" 2090 och "fittbärare" 3400.)
Jag bedömer att många ännu upplever orden "kuk" och "fitta" som vulgära ord, och att de får lättare att få igenom sina krav om de ändrar det till att vilja ha orden "penisbärare" och "slidbärare", även om det lär ta tid att få igenom det också.
Ponera dock att de lyckas. I alla lagrum där det står "kvinna" ändrar man till "slidbärare". Statistiska undersökningar talar om vilka partier som slidbärare föredrar och vilka som penisbärare föredrar.
Vad händer då? Orden "man" och "kvinna" faller i glömska, då de inte används. Möjligen används de ett tag till i medier som riktar sig till transsexuella, men förmodligen inte det heller. Efter 20 år föds en liten penisbärare. Han får lära sig att hans syster och mamma är slidbärare, så då identifierar han sig som slidbärare, och vill då bli kallad slidbärare. På samma sätt som att trapporna i Scala Santa blir helgade med tiden, blir nyorden för "man" och "kvinna" tvärtemot nedsmutsade med tiden. Man får börja prata om dubbel-xare och yin-och-yangare (sådana som har två x-kromosomer kontra sådana som har balans mellan x- och y-kromosomer). Man får byta ut orden var 20e år, fram tills att transsexuella kan tillstå att de känner att tillvaron är på ett sätt som den objektivt sett inte är på. För att slippa ändra språket hela tiden, kanske man kan säga att en kvinna är en människa med bröst och slida, men sedan finns det personer som inte har bröst och slida, men som är kvinnor ändå.
Läs även andra bloggares åsikter om transsexuella, transsexualitet, scala santa, betydelseglidningar, språkutveckling, könsfrågor, kukbärare, fittbärare
tisdag 2 augusti 2016
Om dop och nattvard i kyrkans historia
Varför är frågan om dop och nattvard viktig för kyrkan? Därför att hur man ser på nattvarden påverkar hur högt man värderar den och hur man firar den, och hur man ser på dopet avgör huruvida man döper barn och även vilka vuxna man ger dopet till.
Min analys av dop- och nattvardssyn i kyrkan, bygger på böckerna Trons mysterium av Hilarion Alfejev, Liv i församlingen av John Howard Yoder, Nudity and Christianity av Jim Cunningham, Apostlarnas tradition av Hippolytus av Rom (eller rättare sagt den skrift som man har identifierat som den, även om vissa nu ifrågasätter att det är den, jag använder den översättning som ligger på http://www.bombaxo.com/hippolytus.html läst 20150528), The Search for the Origins of Christian Worship av Paul Bradshaw, samt The Institute of Biblical Law av Rousas John Rushdoony.
Nattvarden
Yoder utgår i sin bok från att den viktigaste poängen med nattvarden är gemenskapen mellan de troende. Frågor som huruvida brödet och vinet är Kristi kropp eller om det symboliserar det, är således oviktiga för Yoder. Han påpekar att i antiken så symboliserar en måltid gemenskap. Detta är absolut en del av vitsen med nattvarden, och detta har kyrkan också lärt i 2000 år. Paulus skriver i 1 Kor 11:20 att när de troende i Korint kommer samman för att ha Herrens måltid, så har de per definition inte Herrens måltid eftersom de inte har gemenskap vid måltiden. Enligt den förklarande kommentaren till 1 Kor 11:21 i The Expanded Bible var det inte bara så att de rika inte delade med sig till de fattiga, utan till och med så att de kom till mötet tidigt för att slippa äta samtidigt som de fattiga, då de såg sig som finare än de. Apostlarnas tradition visar också att man så sent som på 200-talet fortfarande firade nattvard som en måltid som kunde innehålla mer än bara bröd och vin. Kapitel 5 och de första verserna i kapitel 6 visar att de hade en tradition att vem som helst kunde komma med olja, oliver eller mjölk, som då blev en del av nattvardsmåltiden.
Är det då verkligen sant att nattvard inte alls har att göra med att bokstavligt eller symboliskt ta del av Jesu kropp och blod? Om det är det, så har kyrkan haft fel i 2000 år. Trons mysterium säger uttryckligen (s. 205) att Jesus förvandlade brödet och vinet till sin kropp och blod, vilket är vad ortodoxa kyrkan har lärt under hela sin historia. Detta är också vad katolska kyrkan lär. Martin Luther trodde däremot på en idé om konsubstantiation, vilket innebär att Jesu kropp och blod förenas med brödet och vinet, enligt svenska Wikipediaartikeln om konsubstantiation. Augsburgska bekännelsen säger däremot, enligt samma artikel, uttryckligen att brödet och vinet förvandlas, så Luthers anhängare har inte odelat hållit med Luther på denna punkt. Andra kyrkotraditioner lär ut att brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod, inte förvandlas till det eller ens förenar sig med det. Även i dessa kyrkor betonas ändå mer att det symboliserar Jesu offerdöd än att det är en gemenskapsmåltid. Apostlarnas tradition ger vid handen att tanken att brödet och vinet enbart är symboler, även fanns i den tidiga kyrkan. Kapitel 21 v 27 säger ”The bishop shall bless the bread, which is the symbol of the Body of Christ; and the bowl of mixed wine, which is the symbol of the Blood which has been shed for all who believe in him”. Här står det alltså ”symboliserar”. Påpekas bör att en biskop på den här tiden inte var biskop över ett lika stort område som i dag, utan var församlingsföreståndare. Det hade varit ohållbart om enbart biskopen kunde döpa och konsekrera nattvard. En sak som är tydlig redan efter en ytlig analys av olika församlingars normala månadsscheman, är att nattvardssynen påverkar hur högt man värderar nattvarden. Medan en frikyrkoförsamling ofta enbart firar nattvard en gång i månaden, firas nattvarden vanligen flera gånger i veckan i en katolsk eller svensk-kyrklig församling. Nu kan det i och för sig bero på tradition snarare än på nattvardssyn. Jag ska inte påstå att jag vet säkert vad det är som avgör.
Dopet
Vad gäller dopet, vad är det som krävs för att ett dop ska vara giltigt? Det som olika kyrkotraditioner är överens om, är att det är tron på Jesus, vatten, och orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”.
Nu hajar säkert någon till när jag nämner tron som något som alla kristna är överens om att den döpte måste ha. Är inte barndopet en av de större tvistefrågorna inom kristenheten i dag? Jo, men ingen kyrka säger att dopet är ett substitut för tron. Vissa kyrkor anser att man ska döpa enbart den som redan tror. Andra anser att man kan döpa ett barn eller någon som inte tror, och sedan kan hen bli troende senare i livet och då sätta tro till sitt dop. Markus 16:9-20 är en text som inte finns med i de tidigaste avskrifterna av Markusevangeliet och som dessutom är skriven på ett annat sätt än övriga Markusevangeliet, enligt The Expanded Bible. Därför kan man anta att Markus inte skrev dessa ord, men även denna text har använts av de tidiga kristna, så tydligen har kyrkan ändå sett dessa verser som renläriga, och i vers 16 står det ”den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd” i Bo Giertz översättning. Bo Giertz väljer denna formulering för att markera att det inte finns någon kronologi i den grekiska grundtexten. Den här texten säger alltså att de två kriterierna dopet och tron ska vara uppfyllda.
Så vad säger då kyrkans tradition om barndopet samt om dop av icke-troende vuxna? Om jag återigen tar avstamp i Apostlarnas tradition så säger den dels att man kan döpa små barn, men att man däremot inte döper vuxna som inte verkar mena allvar med sin tro. ”If there are any children who cannot answer for themselves, let their parents answer for them, or someone else from their family” (21:4). Samtidigt tar hela kapitel 16 upp exempel på människor som inte ska få bli döpta även om de ser sig själva som kristna, eftersom de lever i synd. Logiken i detta, ligger just i det att ett barn kan sätta tro till sitt dop senare i livet. I baptistiska kyrkor (baptistisk i ordets vidaste bemärkelse, dvs alla som förnekar barndopet, alltså även pingstkyrkor, karismatiska kyrkor av olika slag och liknande) döper man inte barn, men om någon växer upp i deras gemenskap, döps när de har åldern inne och senare i livet säger att de inte trodde när de blev döpta, uppmanas de inte att döpas om, utan att sätta tro till det dop de redan har fått. Att barndop praktiserades av den tidiga kyrkan, bekräftas också av Origines, som skriver ”från apostlarna har kyrkan mottagit den traditionen, att dopet skall givas åt de små barnen” (Innersidan av Bengt Pleijel, s 169). När St Cyprianus fick frågan om vid vilken ålder ett barn tidigast kan döpas, så var inte frågan om huruvida man kan döpa barnet innan det fyllt åtta år. Frågan var om man kan döpa ett barn innan det har fyllt åtta dagar. Ett kyrkomöte med sextiosex biskopar slog fast att det kan man. Anledningen till att frågan om åtta dagar dök upp, var att man såg dopet som nya testamentets motsvarighet till omskärelsen, som ju skedde på åttonde dagen om möjligt (The Institute of Biblical Law, s 752-753).
Med detta sagt, tanken med barndopet var ändå att barnen skulle växa upp i en kristen gemenskap och fostras in i tron, inte att folk skulle komma utifrån, få sina barn döpta och sedan inte ta dem till kyrkan igen. Om man hade sagt till kyrkofäderna, att i västvärlden på 2000-talet så kommer kyrkan att vara en del av kulturarvet med följd att icke-kristna går till kyrkan och låter döpa barnen, samt att prästerna inte kommer att kunna med att vägra några av dem dopet med motiveringen att deras familjer inte tror, så skulle förmodligen vissa kyrkofäder argumentera att under sådana omständigheter är det bättre att inte döpa några barn alls.
Vad gäller vatten, så har olika kyrkotraditioner olika syn på vad som krävs att man gör med vattnet. Måste man doppa hela kroppen eller räcker det att man tar lite vatten på huvudet? Räcker det rentav att bara skvätta vatten över en folkmassa som vill döpas? Under kyrkans första tretton århundraden doppade man vanligen hela kroppen. Därefter döpte man vanligen vuxna genom att man hade nedre delen av kroppen i vattnet men att prästen bara hällde vatten på huvudet, inte sänkte ner kroppen. När man på 1500-talet slog fast att barndop skulle ske genom att hälla vatten på huvudet, var det för att det var det mest hälsosamma i de fall vattnet var smutsigt eller kallt. Apostlarna anpassade dopet efter situationen. Helst skulle det ske i en flod med rinnande vatten (vilken är vad som förespråkas i Apostlarnas tradition 21:2) men de kunde också hälla vatten på huvudet på dopkandidaten eller massdöpa genom att skvätta vatten över alla som skulle döpas. Det sistnämnda var förmodligen det de gjorde på den första pingstdagen när de döpte 3 000 personer på en dag. Allt detta enligt Nudity and Christianity s. 87. Inom baptistiska och ortodoxa sammanhang i dag praktiseras oftast nedsänkning av hela kroppen, medan protestanter och katoliker ofta enbart häller vatten på huvudet.
Vad gäller att man ska säga orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” så bygger det på att det står i missionsbefallningen att det är så man ska säga.
”Det är visserligen så att gesten att hälla vatten över kroppen (om det är omöjligt, över huvudet) med orden, ’Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn’ ofelbart förmedlar nåd genom Kristi vilja. Detta är sakramentets essens enligt katolska kyrkans grundläggande dogmer. Men kyrkan tycker om att omge heliga riter med symbolik tagen direkt från evangelierna (dvs. mirakel utförda av vår Herre eller liknelser av honom) eller från Pauli brev” (Nudity and Christianity s 88, min översättning, godkänd av författaren). Detta gäller inte bara katolska kyrkan, utan även andra kyrkotraditioner. Man brukar göra något i samband med dopet.
Något som är vanligt i dag oavsett kyrkotradition är att man är vitklädd när man döps. Detta gäller både barndop och vuxendop. Det blir lite märklig symbolik att någon är vitklädd (symbol för renhet) medan hen inte är döpt, och sedan går och byter om till andra färger efter dopet. En äldre kristen tradition (som praktiseras på vissa håll även i dag) är att man döps i sina vanliga kläder, för att sedan byta om till vitt efter dopet. Som jag också har nämnt ovan, döpte tidiga kristna i rinnande vatten om tillfälle gavs. Detta för att man ville imitera Jesu dop i Jordan, enligt The Search for the Origins of Christian Worship s 149. Man gick också gärna ner i floden från ena strandkanten och upp på den andra eller gick ner från ena sidan av dopbassängen och upp på den andra. Det var också en tidig kristen tradition att döpa på påsknatten. ”I den tidiga kyrkan förrättades inte dop på vilken dag som helst, utan endast vid särskilda högtider, framför allt Kristi födelse, Teofania och Påsk” (Trons Mysterium, s 200). Ortodoxa kyrkan praktiserar att smörja med myrrha efter dopet, vilket de ser som konfirmation. Detta gjorde även Chrysostomos. ”Ysebaert and Joseph Lécuyer also interpreted John Chrysostom’s reference to the bishop’s imposition of the hand on baptismal candidates during their immersion and his remark, ’It is at this moment that through the words and hands of the priest the Holy Spirit descends on you’ as meaning that the two sacraments of baptism and confirmation were being conveyed at the same time” (The Search for the Origins of Christian Worship s 147) Även Apostlarnas tradition tar upp att man smörjer dopkandidaterna, men då med olja och både före och efter dopet. Smörjelsen före dopet, kallas för ”exorcismens olja”, eftersom man kastade ut demoner ur dem i samband med dopet. Apostlarnas tradition föreskriver nattvard i samband med dopet, vilket också är vad som praktiseras inom ortodoxa kyrkan. Till och med vid barndop ger man barnet en skedfull bröd och vin.
I samband med dopet, frågade man i fornkyrkan dopkandidaterna om de trodde på de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen. Detta var självklart enbart en formsak då man redan hade pratat med dem och visste att de trodde på den. Annars hade de avstyrt dopet i ett tidigare skede.
Apostlarnas tradition föreskriver att både biskopen som döper och dopkandidaten är nakna vid dopet, samt att män och kvinnor döps tillsammans ändå (21:5 och 21:11). Så långt gick dock inte fornkyrkan i allmänhet. Chrysostomos beskriver i sina verk hur människor döps nakna, men det verkar bara vara Apostlarnas tradition som säger att även den som döper ska vara naken. Ofta döptes också män för sig och kvinnor för sig. Detta var snarare för att det kändes för privat för vissa att vara nakna med det andra könet, än att det ansågs vara eller leda till synd. Det finns tidiga kristna baptisterier med mosaikbilder av hur Jesus döps naken. De som gjorde de mosaikbilderna, kan knappast ha trott att det inte var några kvinnor närvarande när Johannes döpte människor i Jordan.
Källförteckning:
Alfejev, Hilarion, Trons mysterium
Bradshaw, Paul, The Search for the Origins of Christian Worship
Cunningham, Jim, Nudity and Christianity
Giertz, Bo, Nya Testamentet
Pleijel, Bengt, Innersidan
Rushdoony, Rousas John, The Institute of Biblical Law
The Expanded Bible
Yoder, John Howard, Liv i församlingen
http://www.bombaxo.com/hippolytus.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsubstantiation
Läs även andra bloggares åsikter om dop, nattvard, barndop, kyrkans tradition, fornkyrkan, urkyrkan, kyrkofäderna, nakenhet
Min analys av dop- och nattvardssyn i kyrkan, bygger på böckerna Trons mysterium av Hilarion Alfejev, Liv i församlingen av John Howard Yoder, Nudity and Christianity av Jim Cunningham, Apostlarnas tradition av Hippolytus av Rom (eller rättare sagt den skrift som man har identifierat som den, även om vissa nu ifrågasätter att det är den, jag använder den översättning som ligger på http://www.bombaxo.com/hippolytus.html läst 20150528), The Search for the Origins of Christian Worship av Paul Bradshaw, samt The Institute of Biblical Law av Rousas John Rushdoony.
Nattvarden
Yoder utgår i sin bok från att den viktigaste poängen med nattvarden är gemenskapen mellan de troende. Frågor som huruvida brödet och vinet är Kristi kropp eller om det symboliserar det, är således oviktiga för Yoder. Han påpekar att i antiken så symboliserar en måltid gemenskap. Detta är absolut en del av vitsen med nattvarden, och detta har kyrkan också lärt i 2000 år. Paulus skriver i 1 Kor 11:20 att när de troende i Korint kommer samman för att ha Herrens måltid, så har de per definition inte Herrens måltid eftersom de inte har gemenskap vid måltiden. Enligt den förklarande kommentaren till 1 Kor 11:21 i The Expanded Bible var det inte bara så att de rika inte delade med sig till de fattiga, utan till och med så att de kom till mötet tidigt för att slippa äta samtidigt som de fattiga, då de såg sig som finare än de. Apostlarnas tradition visar också att man så sent som på 200-talet fortfarande firade nattvard som en måltid som kunde innehålla mer än bara bröd och vin. Kapitel 5 och de första verserna i kapitel 6 visar att de hade en tradition att vem som helst kunde komma med olja, oliver eller mjölk, som då blev en del av nattvardsmåltiden.
Är det då verkligen sant att nattvard inte alls har att göra med att bokstavligt eller symboliskt ta del av Jesu kropp och blod? Om det är det, så har kyrkan haft fel i 2000 år. Trons mysterium säger uttryckligen (s. 205) att Jesus förvandlade brödet och vinet till sin kropp och blod, vilket är vad ortodoxa kyrkan har lärt under hela sin historia. Detta är också vad katolska kyrkan lär. Martin Luther trodde däremot på en idé om konsubstantiation, vilket innebär att Jesu kropp och blod förenas med brödet och vinet, enligt svenska Wikipediaartikeln om konsubstantiation. Augsburgska bekännelsen säger däremot, enligt samma artikel, uttryckligen att brödet och vinet förvandlas, så Luthers anhängare har inte odelat hållit med Luther på denna punkt. Andra kyrkotraditioner lär ut att brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod, inte förvandlas till det eller ens förenar sig med det. Även i dessa kyrkor betonas ändå mer att det symboliserar Jesu offerdöd än att det är en gemenskapsmåltid. Apostlarnas tradition ger vid handen att tanken att brödet och vinet enbart är symboler, även fanns i den tidiga kyrkan. Kapitel 21 v 27 säger ”The bishop shall bless the bread, which is the symbol of the Body of Christ; and the bowl of mixed wine, which is the symbol of the Blood which has been shed for all who believe in him”. Här står det alltså ”symboliserar”. Påpekas bör att en biskop på den här tiden inte var biskop över ett lika stort område som i dag, utan var församlingsföreståndare. Det hade varit ohållbart om enbart biskopen kunde döpa och konsekrera nattvard. En sak som är tydlig redan efter en ytlig analys av olika församlingars normala månadsscheman, är att nattvardssynen påverkar hur högt man värderar nattvarden. Medan en frikyrkoförsamling ofta enbart firar nattvard en gång i månaden, firas nattvarden vanligen flera gånger i veckan i en katolsk eller svensk-kyrklig församling. Nu kan det i och för sig bero på tradition snarare än på nattvardssyn. Jag ska inte påstå att jag vet säkert vad det är som avgör.
Dopet
Vad gäller dopet, vad är det som krävs för att ett dop ska vara giltigt? Det som olika kyrkotraditioner är överens om, är att det är tron på Jesus, vatten, och orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”.
Nu hajar säkert någon till när jag nämner tron som något som alla kristna är överens om att den döpte måste ha. Är inte barndopet en av de större tvistefrågorna inom kristenheten i dag? Jo, men ingen kyrka säger att dopet är ett substitut för tron. Vissa kyrkor anser att man ska döpa enbart den som redan tror. Andra anser att man kan döpa ett barn eller någon som inte tror, och sedan kan hen bli troende senare i livet och då sätta tro till sitt dop. Markus 16:9-20 är en text som inte finns med i de tidigaste avskrifterna av Markusevangeliet och som dessutom är skriven på ett annat sätt än övriga Markusevangeliet, enligt The Expanded Bible. Därför kan man anta att Markus inte skrev dessa ord, men även denna text har använts av de tidiga kristna, så tydligen har kyrkan ändå sett dessa verser som renläriga, och i vers 16 står det ”den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd” i Bo Giertz översättning. Bo Giertz väljer denna formulering för att markera att det inte finns någon kronologi i den grekiska grundtexten. Den här texten säger alltså att de två kriterierna dopet och tron ska vara uppfyllda.
Så vad säger då kyrkans tradition om barndopet samt om dop av icke-troende vuxna? Om jag återigen tar avstamp i Apostlarnas tradition så säger den dels att man kan döpa små barn, men att man däremot inte döper vuxna som inte verkar mena allvar med sin tro. ”If there are any children who cannot answer for themselves, let their parents answer for them, or someone else from their family” (21:4). Samtidigt tar hela kapitel 16 upp exempel på människor som inte ska få bli döpta även om de ser sig själva som kristna, eftersom de lever i synd. Logiken i detta, ligger just i det att ett barn kan sätta tro till sitt dop senare i livet. I baptistiska kyrkor (baptistisk i ordets vidaste bemärkelse, dvs alla som förnekar barndopet, alltså även pingstkyrkor, karismatiska kyrkor av olika slag och liknande) döper man inte barn, men om någon växer upp i deras gemenskap, döps när de har åldern inne och senare i livet säger att de inte trodde när de blev döpta, uppmanas de inte att döpas om, utan att sätta tro till det dop de redan har fått. Att barndop praktiserades av den tidiga kyrkan, bekräftas också av Origines, som skriver ”från apostlarna har kyrkan mottagit den traditionen, att dopet skall givas åt de små barnen” (Innersidan av Bengt Pleijel, s 169). När St Cyprianus fick frågan om vid vilken ålder ett barn tidigast kan döpas, så var inte frågan om huruvida man kan döpa barnet innan det fyllt åtta år. Frågan var om man kan döpa ett barn innan det har fyllt åtta dagar. Ett kyrkomöte med sextiosex biskopar slog fast att det kan man. Anledningen till att frågan om åtta dagar dök upp, var att man såg dopet som nya testamentets motsvarighet till omskärelsen, som ju skedde på åttonde dagen om möjligt (The Institute of Biblical Law, s 752-753).
Med detta sagt, tanken med barndopet var ändå att barnen skulle växa upp i en kristen gemenskap och fostras in i tron, inte att folk skulle komma utifrån, få sina barn döpta och sedan inte ta dem till kyrkan igen. Om man hade sagt till kyrkofäderna, att i västvärlden på 2000-talet så kommer kyrkan att vara en del av kulturarvet med följd att icke-kristna går till kyrkan och låter döpa barnen, samt att prästerna inte kommer att kunna med att vägra några av dem dopet med motiveringen att deras familjer inte tror, så skulle förmodligen vissa kyrkofäder argumentera att under sådana omständigheter är det bättre att inte döpa några barn alls.
Vad gäller vatten, så har olika kyrkotraditioner olika syn på vad som krävs att man gör med vattnet. Måste man doppa hela kroppen eller räcker det att man tar lite vatten på huvudet? Räcker det rentav att bara skvätta vatten över en folkmassa som vill döpas? Under kyrkans första tretton århundraden doppade man vanligen hela kroppen. Därefter döpte man vanligen vuxna genom att man hade nedre delen av kroppen i vattnet men att prästen bara hällde vatten på huvudet, inte sänkte ner kroppen. När man på 1500-talet slog fast att barndop skulle ske genom att hälla vatten på huvudet, var det för att det var det mest hälsosamma i de fall vattnet var smutsigt eller kallt. Apostlarna anpassade dopet efter situationen. Helst skulle det ske i en flod med rinnande vatten (vilken är vad som förespråkas i Apostlarnas tradition 21:2) men de kunde också hälla vatten på huvudet på dopkandidaten eller massdöpa genom att skvätta vatten över alla som skulle döpas. Det sistnämnda var förmodligen det de gjorde på den första pingstdagen när de döpte 3 000 personer på en dag. Allt detta enligt Nudity and Christianity s. 87. Inom baptistiska och ortodoxa sammanhang i dag praktiseras oftast nedsänkning av hela kroppen, medan protestanter och katoliker ofta enbart häller vatten på huvudet.
Vad gäller att man ska säga orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” så bygger det på att det står i missionsbefallningen att det är så man ska säga.
”Det är visserligen så att gesten att hälla vatten över kroppen (om det är omöjligt, över huvudet) med orden, ’Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn’ ofelbart förmedlar nåd genom Kristi vilja. Detta är sakramentets essens enligt katolska kyrkans grundläggande dogmer. Men kyrkan tycker om att omge heliga riter med symbolik tagen direkt från evangelierna (dvs. mirakel utförda av vår Herre eller liknelser av honom) eller från Pauli brev” (Nudity and Christianity s 88, min översättning, godkänd av författaren). Detta gäller inte bara katolska kyrkan, utan även andra kyrkotraditioner. Man brukar göra något i samband med dopet.
Något som är vanligt i dag oavsett kyrkotradition är att man är vitklädd när man döps. Detta gäller både barndop och vuxendop. Det blir lite märklig symbolik att någon är vitklädd (symbol för renhet) medan hen inte är döpt, och sedan går och byter om till andra färger efter dopet. En äldre kristen tradition (som praktiseras på vissa håll även i dag) är att man döps i sina vanliga kläder, för att sedan byta om till vitt efter dopet. Som jag också har nämnt ovan, döpte tidiga kristna i rinnande vatten om tillfälle gavs. Detta för att man ville imitera Jesu dop i Jordan, enligt The Search for the Origins of Christian Worship s 149. Man gick också gärna ner i floden från ena strandkanten och upp på den andra eller gick ner från ena sidan av dopbassängen och upp på den andra. Det var också en tidig kristen tradition att döpa på påsknatten. ”I den tidiga kyrkan förrättades inte dop på vilken dag som helst, utan endast vid särskilda högtider, framför allt Kristi födelse, Teofania och Påsk” (Trons Mysterium, s 200). Ortodoxa kyrkan praktiserar att smörja med myrrha efter dopet, vilket de ser som konfirmation. Detta gjorde även Chrysostomos. ”Ysebaert and Joseph Lécuyer also interpreted John Chrysostom’s reference to the bishop’s imposition of the hand on baptismal candidates during their immersion and his remark, ’It is at this moment that through the words and hands of the priest the Holy Spirit descends on you’ as meaning that the two sacraments of baptism and confirmation were being conveyed at the same time” (The Search for the Origins of Christian Worship s 147) Även Apostlarnas tradition tar upp att man smörjer dopkandidaterna, men då med olja och både före och efter dopet. Smörjelsen före dopet, kallas för ”exorcismens olja”, eftersom man kastade ut demoner ur dem i samband med dopet. Apostlarnas tradition föreskriver nattvard i samband med dopet, vilket också är vad som praktiseras inom ortodoxa kyrkan. Till och med vid barndop ger man barnet en skedfull bröd och vin.
I samband med dopet, frågade man i fornkyrkan dopkandidaterna om de trodde på de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen. Detta var självklart enbart en formsak då man redan hade pratat med dem och visste att de trodde på den. Annars hade de avstyrt dopet i ett tidigare skede.
Apostlarnas tradition föreskriver att både biskopen som döper och dopkandidaten är nakna vid dopet, samt att män och kvinnor döps tillsammans ändå (21:5 och 21:11). Så långt gick dock inte fornkyrkan i allmänhet. Chrysostomos beskriver i sina verk hur människor döps nakna, men det verkar bara vara Apostlarnas tradition som säger att även den som döper ska vara naken. Ofta döptes också män för sig och kvinnor för sig. Detta var snarare för att det kändes för privat för vissa att vara nakna med det andra könet, än att det ansågs vara eller leda till synd. Det finns tidiga kristna baptisterier med mosaikbilder av hur Jesus döps naken. De som gjorde de mosaikbilderna, kan knappast ha trott att det inte var några kvinnor närvarande när Johannes döpte människor i Jordan.
Källförteckning:
Alfejev, Hilarion, Trons mysterium
Bradshaw, Paul, The Search for the Origins of Christian Worship
Cunningham, Jim, Nudity and Christianity
Giertz, Bo, Nya Testamentet
Pleijel, Bengt, Innersidan
Rushdoony, Rousas John, The Institute of Biblical Law
The Expanded Bible
Yoder, John Howard, Liv i församlingen
http://www.bombaxo.com/hippolytus.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsubstantiation
Läs även andra bloggares åsikter om dop, nattvard, barndop, kyrkans tradition, fornkyrkan, urkyrkan, kyrkofäderna, nakenhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)