Har någon slagit tärning om skattesatserna?

Ovanstående är ett utdrag ur Skattemyndighetens broschyr Momsbroschyren. Det är alltså 6 % moms på en bok, men 25 % om man ska klippa ut mer än halva boken.

En man bestämmer sig för att skriva en bok med olika disparata fakta. Då är det reducerad moms till 6 % eftersom det anses bra för folkbildningen att folk läser böcker. Boken behöver inte vara faktagranskad och det behöver inte vara fakta som folk har nytta av. (Exempel: Det kanske står i boken att en bläckfisk har tre hjärtan. Den uppgiften har man inte så stor nytta av om man inte känner till andra saker om bläckfiskar och inte jobbar med något som har med bläckfiskar att göra.)

Mannen bedömer efter att ha tänkt på det här ett tag, att folk blir mer intresserade att ta till sig av det han skriver i boken om han gör det som ett spel. Det är fortfarande 6 % moms på hans bok om han gör det som en spelbok, där man slår tärning om vilken fråga som ska ställas.

Nu kanske han anser att spelet blir bättre om man har kort. Då blir det plötsligt 25 % moms.

Av någon orsak bedömer han att spelet blir roligare om man har något som ser ut som kort, men att korten kan sitta kvar i boken. Därför gör han en spelbok med 100 frågekort markerade 0-99. Det står i spelreglerna att när man ska välja ett kort, gör man det genom att slå två tiosidiga tärningar för att välja kort, eller genom att gå till random.org. Då kan han anmälas för momsfusk om någon hävdar att folk lika gärna kan klippa ut korten. Kanske säger en domstol att anmälaren har rätt, så då måste han betala 25 %. Då ger han ut en ny upplaga, med tunnare papper, sådant som man har i dagstidningar eller Biblar. Då blir det för sladdrigt att klippa ut dem och använda som kort. Någon kan då hävda att folk inte störs av att det är sladdrigt eller att det går att köpa plastfickor. Då ska en domstol försöka gissa sig till om folk i allmänhet kommer att välja att klippa ut korten.

Hela det här hypotetiska exemplet, visar hur absurt det är med differentierad moms. Kanske kan det fungera att ha det om det går att på ett bra sätt urskilja vad som är önskvärt att sponsra med lägre moms (exempelvis folkbildning), men som det är nu, känns det som om någon har slagit tärning om vad det ska vara vilken momssats på.

Läs även andra bloggares åsikter om skattesatser, differentierad moms, folkbildning, subventionering

När man förväntas inleda med "herr talman".

I Riksdagen debatterar man med varandra. Man vänder sig till den man debatterar med och till åhörarna. Ändå inleder man sitt anförande med "herr talman" (eller "fru talman", men för närvarande är det bara tredje vice talmannen som är kvinna) som om man bara vänder sig till talmannen, när det inte är honom man vill övertyga.

När jag hör riksdagsdebatter där de gör så, associerar jag till den här dialogen i Simpsons.



Läs även andra bloggares åsikter om riksdagsdebatter, Simpsons, retorik, sociala normer

Om kristna och homosexuella asylsökande

I somras på Almedalsveckan hörde jag föredraget Rättssäkra prövningar av hbtq-personers asylansökningar – finns det? av Magnus Kolsjö och Ulrika Westerlund. Föredraget handlade om hur HBTQ-personer bemöts i asylprocesser. Jag såg verkligen åtskilliga paralleller till hur kristna asylsökande bemöts. Därför kom jag att associera till det när jag läste Christoffer Abrahamssons debattartikel om kristna asylsökande.

* Westerlund nämner att Migrationsverket förväntar sig att homosexuella ska leva efter deras stereotypbild av en homosexuell. Därför kan homosexuella i Stockholm få frågan om vilka gayklubbar Stockholm har. Tanken att alla homosexuella inte vill gå på klubbar, har inte slagit handläggarna på Migrationsverket. Det förekommer också att de förväntas veta vem Oscar Wilde var, då han anses vara en ikon för homosexuella. På samma sätt får kristna frågor om liturgiska färger i katolska kyrkan, utan att Migrationsverket tar hänsyn till att den asylsökande är pingstvän.

* Man får frågor om hur man har manifesterat eller kommer manifestera sin kristna tro eller sin sexuella läggning. "”Men du behöver väl inte berätta om din tro?” har kristna konvertiter fått höra från sina handläggare."enligt Abrahamssons artikel. Westerlund berättar om homosexuella män som berättat om sina pojkvänner, för att sedan få frågan "hur kommer du att manifestera din sexuella läggning i ditt hemland?".

* Westerlund berättar i föreläsningen att RFSL får frågor om huruvida asylsökande gått på deras möten, och att hon känner till kyrkor som fått motsvarande frågor. Abrahamsson nämner i sin artikel att detta inte ens räcker.

* Asylsökande kan också råka ut för tolkar som översätter felaktigt. En man berättade att han identifierar sig som kvinna/feminin. Tolken översatte till att han är feminist. En annan asylsökande berättade om sitt engagemang i ett lokalt "gay community", vilket översattes till att han är kommunist. På samma sätt fick en kristen frågan om vem den helige Ande är. Tolken frågade då vem den heliga Anna är. Han svarade att han inte visste, varpå hans tro inte togs på allvar, så han fick avslag.

* Det kan också hända att man berättar sent i processen om sin tro eller sin homosexualitet, så då tros man ljuga. Kanske har man inte berättat om sin homosexualitet för att man, med all rätt, anar att tolken kan behandla en med mindre respekt då. Westerlund berättar om hur vissa tolkar helt prompt har vägrat att tolka då de har fått klart för sig att den sökande är homosexuell. En asylsökande kan också ha blivit kristen under asylprocessen utan att vilja berätta om en så känslig inre process, särskilt som tolken kan vara en muslim, som man inte vill berätta för att man överväger att lämna islam.

* Om man får avslag på felaktiga grunder, är det dessutom inte en självklar rättighet att få en ny prövning. Därför har asylsökande goda skäl att gömma sig för att på det sättet få en ny prövning senare.


Läs även andra bloggares åsikter om kristna, homosexuella, trosfrågor, hbtq-frågor, asylsökande, flyktingar, flyktingpolitik, rättssäkerhet, rättssäkra processer

Kul tankeexperiment om Almedalsveckan

Almedalsveckan är att arrangörerna av den veckan, ger folk möjlighet att arrangera seminarier och att anmäla till Almedalsveckan att man gör det. Då skriver de om det på sin hemsida, samt i Almedalskatalogen. De hjälper inte till att tillhandahålla lokaler eller att få polistillstånd, även om det finns relevanta länkar på deras hemsida. Man måste uppfylla vissa kriterier för att få vara med i listan. Ett kriterium är ”Evenemanget genomförs på en fast plats i Visby innerstad eller dess omedelbara närhet.”

Ett roligt tankeexperiment: Almedalsarrangörerna väljer en kommun (som vi här kan kalla X). Kommunen har minst 100 000 och högst 200 000 invånare. Möjligtvis väljer man Uppsala, fast det bor lite fler där. Kommunen ligger någorlunda centralt i Sverige, och man behöver inte passera vatten för att komma dit. Sedan ändrar man kriteriet ovan till, ”Evenemanget genomförs på en fast plats i Visby innerstad eller dess omedelbara närhet, eller i X kommun.” Man ändrar inget i övrigt.

Om man gör det här, så behöver man självklart inte den här kommunens tillstånd. Mötesfrihet och yttrandefrihet gör att man får göra det oavsett vad kommunen tycker. Man ber dock kommunen om tillstånd ändå. Om kommunen blir så positiv till detta, så att de gör en hemsida, med länkar till lokaluthyrare, hotell, cateringfirmor, polisens hemsida för att söka polistillstånd och sådant, så länkar Almedalsveckan till den sidan.

Vad händer om man gör det här? Det som skulle kunna hända är:

*X får inte ett enda evenemang.
*Almedalsprogrammet i X blir väldigt litet. Det blir bara ett litet bihang till vanliga Almedalsveckan.
*Almedalsveckan i Visby och Almedalsveckan i X, blir ungefär lika stora.
* Almedalsprogrammet i X blir väldigt stort. Tillräckligt många tycker att det är enklare att stanna på fastlandet än att ta sig till Visby, så att Almedalsveckan i X, konkurrerar ut vanliga Almedalsveckan. Almedalsprogrammet i Visby blir därför väldigt litet.
*Vanliga Almedalsveckan blir så utkonkurrerad så att det till slut inte är en enda programpunkt där, utom möjligen partiledartalen, men dem kan man se på tv.

Jag utgår från att nummer 1 och nummer 5 inte kommer att hända. Alltid är det någon som hade tänkt ordna något i X den veckan i alla fall. Vi kan anta att det har ett stort nyhetsvärde att Almedalsveckan gör så här, så alla i kommunen X känner till det här. Vi kan ta Johanneskyrkan i Linköping som exempel. Första och sista söndagen i den vecka som Almedalsveckan är i, brukar man ha en söndagsgudstjänst 18.00, där någon berättar om något socialt arbete hon har gjort. En sådan sak hör hemma i Almedalsprogrammet. Det är gratis att anmäla till Almedalsveckan till och med 2/5 17.00. Har man bara framförhållning, kan man anmäla innan dess. Det finns också folk som vet att Almedalsveckan är död under lördag och söndag. Då kan man veta att det finns folk som bor i X och kommer att vara hemma till lördagen. Man kan ordna programpunkter för deras skull.

Frågan är om Almedalsveckan i X förblir ett litet arrangemang, om det lyckas växa till samma storlek (vilket innebär att arrangörer måste ordna program i båda städerna för att nå ut till alla) eller om det blir så mycket enklare att ta sig till X, så att X blir huvudsakliga platsen för Almedalsveckan och att enbart några få tar sig till Visby.

Jag vet inte vilket som skulle hända.

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalsveckan

Bör politiska partier ställa upp i kyrkovalet?

Sent 80-tal. Hedvigs kyrka och Norrköpings rådhus har problemet att deras trådlösa högtalarsystem ligger på samma frekvens, så att man får in sändningar från varandra. Därför låter det så här i kyrkan en gång:

-Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse.
-Det kan vi i Centerpartiet aldrig gå med på!

Nu kan man kanske säga att alla som skrattade åt ovanstående, inser det absurda i att ett politiskt parti har åsikter om nattvarden, och därför också borde tycka att de inte ska ställa upp i kyrkovalet.

Ett annat argument mot att partier ställer upp, är att människor som inte själva är medlemmar i kyrkan, får inflytande i kyrkan. Centerpartiets partistyrelse har ett visst inflytande över kyrkopolitiken, utan att behöva vara medlemmar i Svenska kyrkan. Man kan också som medlem i Centerpartiet, såväl motionera om kyrkopolitik till partistämman, som att vara ombud och rösta för eller emot dessa motioner. Så sent som i måndags hade Centerpartiets Linköpingskrets ett möte angående kyrkovalet, alla medlemmar välkomna. Där kunde man rösta på kandidater till listorna. Jag tweetade till Miljöpartister i Svenska kyrkan, och frågade om man behöver vara medlem i Svenska kyrkan och/eller Miljöpartiet för att gå med hos dem. Jag fick svaret att man bör vara de två sakerna, underförstått att man inte måste och att de inte kollar.

Vad gäller den senare punkten: De som står på listan är medlemmar i Svenska kyrkan, må vara att de har partipiska från människor som inte är det. Vad viktigare är, de som röstar in kyrkopolitikerna är medlemmar.

Vad gäller den första punkten, när ett politiskt parti ställer upp i kyrkovalet, är det som när ett enfrågeparti ställer upp i riksdagsvalet (eller till landsting, kommun och EU). Man kan ha ett enfrågeparti, bara man har en strategi för hur man ställer sig i övriga frågor. Junilistan är ett enfrågeparti kring frågan att EU inte ska få för stort inflytande. De hanterar övriga frågor så att det står på valsedeln vilken politisk hemvist kandidaterna har. Man kan således rösta på Junilistan och personrösta på den som står en närmast i andra frågor. Annars kan man säga att man röstar med majoriteten i övriga frågor, att övriga frågor är för kohandel, eller så bestämmer man sig för att driva det som man tror att man vinner val på. För att applicera detta på kyrkovalet, vill man ha inflytande i Svenska kyrkan för att använda det till att få upp solceller på kyrktaken, kanske bästa sättet att få det inflytandet, är att gå till val på Alpha-kurser.

Är det ett problem med kyrkovalet att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar är icke-kristna, vilket innebär att frågor om solpaneler blir viktigare än frågor om nattvard, musik och kurser/grupper? Det hade det kunnat vara om samtliga medlemmar hade röstat och varit insatta i vad samtliga nomineringsgrupper står för. Nu är det ju inte så. Problemet är att nomineringsgrupperna inte verkar intresserade av att nå ut med sitt budskap, alternativt att det inte finns kostnadseffektiva sätt att nå ut, att Svenska kyrkan inte erbjuder forum att nå ut i, samt att folk inte röstar till kyrkovalet ändå. Nu är det naturligt att folk inte röstar, om de ändå inte vet vilken nomineringsgrupp som står för vad.

Det Svenska kyrkan behöver, är forum där nomineringsgrupperna kan få möjlighet att förklara var de står, såväl som att de kommer att ställas mot väggen i frågor som inte är deras hjärtefrågor.

Exempel på vad det skulle kunna vara:
*Valkompasser. Alltså hemsidor där man talar om vad man tycker i olika frågor, sedan talar hemsidan om vilken nomineringsgrupp man står närmast.
* Möjlighet till val-”stugor” fast inte stugor då det är inomhus. Exempelvis kanske en kyrka har huvudgudstjänst 11.00 och någon annan samling i kyrkan 15.00. Låt nomineringsgrupperna ha valbord däremellan. Ställ ett bord per nomineringsgrupp, märk borden med gruppernas namn.
*Debatter och utfrågningar.
*Möjlighet för medlemmar i Svenska kyrkan att skriva motioner som samtliga nomineringsgrupper får ta ställning till hur de hade röstat om den lämnats in ”på riktigt” eller om de tänker ”stjäla” den rakt av. Sedan delar man ut ett häfte med alla svaren, eller bara lägger det på nätet om man vill spara pengar. Kanske ett rutnät på sista sidan, där man kan betygsätta alla svaren, så att man enkelt kan se vilka man har gett högst betyg totalt.

Läs även andra bloggares åsikter om kyrkomötet, Svenska kyrkan, kyrkovalet, nomineringsgrupper, Vänstern i Svenska kyrkan, Socialdemokraterna, Miljöpartister i Svenska kyrkan, Fädernas kyrka, Centerpartiet, Fria liberaler i Svenska kyrkan, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Borgerligt alternativ, Partipolitiskt oberoende i Svenska kyrkan, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka, Öppen kyrka

Om Anders Gerdmars bok "Guds ord räcker"

Jag har läst Anders Gerdmars bok Guds ord räcker. Den går att beställa här, här och här. Boken tar bland mycket annat upp kriterierna för vilka böcker som fick vara med i Nya testamentet, varför vi inte bör erkänna Gamla testamentets apokryfer, synen på Maria, synen på påven, synen på apostolisk succession, samt nattvarden.

Kriterierna för att en bok skulle vara med i NT var:
*Den är författad av en av Jesu lärjungar, en av Jesu bröder, Paulus, eller någon knuten till någon av dessa.
*Kyrkan erkände det som var gammalt, allmänt och spritt över hela Kristi kropp, alltså att böckerna används över församlingar överallt sedan kyrkans första decennier.

Min personliga syn på att erkänna kyrkans tradition, är att i den mån man ska göra det, ska det vara enligt samma kriterier som när man erkände en skrift som renlärig. Det ska vara idéer som var allmänt vedertagna i kyrkan sedan apostlarnas tid. Anders Gerdmar verkar inte ens vara beredd att gå så långt. Jag håller däremot med om att traditioner från 300-talet och 400-talet inte ska erkännas som auktoritet.

Om GTs skrifter sägs att de som protestanter erkänner, är de som judarna har erkänt i gammaltestamentlig tid, som judar samtida med apostlarna erkände (utan att kyrkan verkade ha en annan uppfattning) och de som Hieronymus brydde sig om att översätta när han 405 översatte Bibeln från hebreiska och grekiska till latin. Apokryferna erkändes först i motreformationen. Enligt Gerdmar vill katolska kyrkan erkänna dessa skrifter för att kunna grunda vissa läror på dem, som att Mackabeus lät offra för de döda enligt 2 Mack 12:45. Personligen tycker jag att det är vanskligt och långsökt att be för de döda bara utifrån det, även om man erkänner Mackabeerböckerna. Det finns många offer i gamla testamentet som inte har en motsvarighet i nya testamentet.

Varken tanken att biskopen i Rom (dvs påven) skulle ha högre auktoritet än andra biskopar eller att man ska be helgonen om förbön, går att spåra så långt tillbaka som till den tidiga kyrkan. De idéerna kom på 300-talet allra tidigast.

En intressant tanke om att be helgonen om förbön: Vissa av de kyrkor som är kritiska till att man vänder sig till Maria och andra helgon i sina böner, tycker själva att det är okej att vända sig till Djävulen eller demoner i sina böner. Jag minns Ölandsgården på 90-talet, då Lars Nylén brukade säga "Satan, vi går emot dig i Jesu namn" i sina böner. Vad ska han med den upplysningen till? Jesus svarade Djävulen när Djävulen frestade honom. Han sade "håll dig på din plats, Satan" när Petrus frestade honom, men vissa teologer hävdar att han menar att Petrus beter sig som frestaren i öknen. Jesus och apostlarna tilltalade demonerna när de skulle kasta ut dem. Varken Jesus eller apostlarna vände sig dock till Djävulen eller demoner oprovocerat. Det är heller inget som hör till kyrkans tradition. GTs Daniel bad utan att se resultat. Gud sände ängeln Gabriel, som fick slåss mot fursten över Persien för att komma fram. Det var först när Daniel fortsatte be, som Gud sände ängeln Mikael till Gabriels hjälp. Varken judarna eller kyrkan har tolkat denna text som att Daniel borde ha själv tagit auktoritet över andefursten för snabbare bönesvar. Det finns heller inga tecken på att den tidiga kyrkan band andefursten över en stad inför en missionssatsning.

Anders Gerdmar tar upp apostolisk succession, alltså att apostlarna lade händerna på biskopar, som lade händer på präster där vissa senare blev biskopar, som i sin tur gjorde samma sak, vilket innebär att varenda präst i dag indirekt har haft kroppskontakt med någon av de tolv apostlarna. Jag håller med Gerdmar om att man inte behöver ha apostolisk succession för att vara en god förkunnare, själavårdare etc, men det är ändå fascinerande att känna historiens vingslag.

På 90-talet gick jag regelbundet i katolska mässan. Vid nattvardsgången fick jag inte ta nattvarden. Jag fick gå fram och lägga min högra hand på vänster axel, ett tecken på att man inte tar nattvarden, och i stället få en välsignelse. När jag nu läser alla teologiska idéer som de ger uttryck för i en katolsk mässa, som man kan uppfattas ha skrivit under på om man tar emot nattvarden, funderar jag på om jag inte borde ha avstått nattvarden frivilligt, om jag så hade fått ta den.

Ulf Ekman har själv inte läst boken, men kritiserar den ändå i Dagen där han säger att den vrider klockan tillbaka. Boken är i alla fall inte lika kategorisk, fientlig mot katolska kyrkan eller onyanserad som Ulf Ekman själv är i kapitel tre i Den levande Gudens församling utgiven 1993.

Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Ekman, Livets Ord, katolska kyrkan, Anders Gerdmar, kristendom, teologi, jungfru Maria, andlig krigföring, bön, nattvard, ekumenik

Varför stannar tjejer "frivilligt" inom människohandel?

Varför stannar tjejer och kvinnor i människohandel? Vissa är fysiskt inlåsta och kan inte fly. Andra är fasthållna genom osynliga band.

Emelia Newman är socionom på Cypern, och arbetar med att hjälpa kvinnor ut ur människohandel. Hon var här i Linköping förra året och pratade om det. (Hon kommer nu på söndag också, mer om det längre ner.) Hon berättade följande: Anna lever i en traditionell kärnfamilj. Hon har sin mamma, pappa och några syskon. Pappan förlorar jobbet och kan inte hantera det. Han blir så utagerande att familjen måste skiljas från honom och kapa alla band. Där är en person som försvinner ur Annas liv. Annas mamma träffar en ny kille. Han fungerar bra med familjen, tills han börjar utnyttja Anna sexuellt. Anna berättar om övergreppen och han åker ut. Han har fungerat bra med henne innan, så där är ytterligare en person som åker ur Annas liv. Mamman är mer än lovligt galen som anklagar Anna för att hon blev utsatt för övergreppen så att förhållandet gick i kras. Mamman förskjuter Anna, så där försvinner mamman, syskonen, lärare och vänner ur Annas liv. Hon knyter kontakt med en socialsekreterare som hjälper henne att få en fosterfamilj, och med en polis som reder ut övergreppen. Polisen blir förflyttad till en annan stad och socialsekreteraren går på mammaledighet. Ytterligare två personer som försvinner ur Annas liv.

Här har hon ”lärt sig” att alla lämnar henne förr eller senare. Sedan får hon en vän som heter Linda. Senare får hon också en pojkvän som heter Casper. En dag kommer Casper hem misshandlad. Han har lånat pengar av fel slags människor. Betalar han inte tillbaka snart, dödar de honom. Anna frågar om det finns något hon kan göra för att hjälpa. Casper beklagar att han måste dra in henne i prostitution, men hon behöver bara ligga med några få killar så har hon så att han kan betala skulden.

Senare visar det sig att Casper och Linda känner varandra. Alla andra har lämnat henne, men Casper och Linda finns kvar hos henne, så länge hon fortsätter att prostituera sig. Då är det inte lätt att få henne ur prostitution, eftersom hon har ett osynligt band till sin hallick. Så långt Emelia Newman.

Nu på söndag kommer hon till Linköping igen, för att fortsätta tala om samma ämne:

Söndag 14/8 18.00, Johanneskyrkan, Linnégatan 2A, tegelbyggnaden vid parkeringsplatsen vid Sporthallen.

*************************
Betald annons:

*************************

Bilden har inte med föreläsningen att göra, men den här ekorren var i
trädgården vid Johanneskyrkan förra söndagen.

Läs även andra bloggares åsikter om prostitution, trafficking, människohandel, sexhandel, social verksamhet, humanitär verksamhet, Emelia Newman, Cypern, Linköping, Johanneskyrkan, ekorre