Monarkin bör moderniseras

Frågan om monarki har återigen aktualiserats genom prinsessans förlovning.

Jag är väl medveten om både argumenten för och emot monarki. Å ena sidan är det en demokratisk princip att man inte ärver ett ämbete, inte ens ett ämbete som inte ger någon egentlig makt. Å andra sidan ger monarkin reklam åt Sverige (bevisligen, inte ens Republikanska föreningen förnekar detta), kungen är en enande symbol för Sverige (kan diskuteras) och det skulle kännas vemodigt om monarkin försvann (min högst personliga åsikt).

Vissa argumenterar också för att arvsmonarkin är gammal svensk tradition. Andra hävdar att monarkin är en kvarleva från den tid då Sverige var en diktatur. Båda dessa påståenden är sanningar med modifikation. Sverige har haft monarki sedan år 970 efter Kristus (enligt sidan 23 i Lars Lagerqvists Sverige och dess regenter under 1000 år, utgiven 1976, förutsatt att Wikipedia har rätt). Arvsmonarki har vi däremot bara haft sedan 1523 och kungen hade faktisk makt fram tills 1917 (Dagens Nyheter). Detta innebär:

1. att valkungadömet både är äldre än arvsmonarkin och är en tradition vi har haft längre (2076 kommer de att vara lika gamla om arvsmonarkin får vara kvar tills dess).

2. att kungen hade makt fram tills 1917, vilket inkluderade makt att benåda brottslingar. Om en kung var misshaglig efter 1523, kunde man prata med kronprinsen och få tillstånd att döda, fängsla eller landsförvisa kungen, så kunde man sedan benådas av den nye kungen.

Det är alltså bara sedan 1917 vi har haft kungar som inte kunnat avsättas alls med mindre de gifter sig fel eller förnekar den Augsburgska bekännelsen. Vi skulle alltså kunna återgå till någon form liknande den vi hade innan 1523 och fortfarande bevara svenska traditioner.

Jag har inget emot traditioner (exempelvis arvsmonarki) om folk vill ha dem, men det ska inte stå i lagen att man måste ha dem. Vi kan jämföra med julbocken i Gävle, julkrubban i Linköping och Vinterljus i Linköping. Det är tradition att man har dem, men det står inte i respektive kommunallagar att de ska finnas, utan det beslutas år från år. Så bör man göra med arvsmonarkin.

Man kan exempelvis ha ett system där regeringen utser en kung eller drottning på 20 år (då vi inte ens folkomröstar om vilka ministrar vi ska ha, eller ens om statsministern, ser jag ingen orsak att lägga pengar på folkomröstning om någon utan makt). När de 20 åren har gått eller monarken har dött, utser regeringen en ny regent. En riksdagsledamot kan rikta ett misstroendevotum mot monarken, men då ska det stå i misstroendevotumet vem man vill ha i stället och 261 ledamoter (75 %) måste rösta för, för att det ska gå igenom. Sedan är det helt okej om regeringen utser Carl XVI Gustav till nuvarande kung, omväljer honom tills han dör, sedan väljer kronprinsessan Victoria till drottning och sedan fortsätter så. Om och när folkopinionen pekar på att man vill ha någon med andra meriter än att vara den som ska väljas enligt successionsordningen, kan regeringen välja någon annan. Om och när opinonen svänger igen, kan man gå tillbaka till att välja från kungahuset. Regeringen kan också hoppa över folk i successionsordningen om man anser en viss tronföljare olämplig. Då hade vi exempelvis haft en utväg om kronprinsessans barn hade fötts med högfungerande autism eller Downs syndrom, eller blivit en "grönsak", vilket inte hände, så vitt vi vet nu (autism syns inte vid födseln). Med tanke på att stödet för republik ökat med 2% per år under 2000-talet och nu ligger på 30% och att ett antal tidningsredaktioner idag ifrågasatt monarkin på ledarplats, kommer frågan säkerligen att bli aktuell i framtiden.




Läs även andra bloggares åsikter om monarki, monarkin, tradition, traditioner, kungen, arvsmonarki, styrelseskick