Beskrivningsbild

Beskrivningsbild
Kontakta mig på danielgiertz caspianandmiranda com

Sökning

Om du har hittat den här bloggen genom att googla och inte förstår varför du fick upp den här bloggen, så skriv det du sökte efter i sökrutan nedan, så hittar du det förmodligen.

Sök i den här bloggen

tisdag 2 augusti 2016

Om dop och nattvard i kyrkans historia

Varför är frågan om dop och nattvard viktig för kyrkan? Därför att hur man ser på nattvarden påverkar hur högt man värderar den och hur man firar den, och hur man ser på dopet avgör huruvida man döper barn och även vilka vuxna man ger dopet till.

Min analys av dop- och nattvardssyn i kyrkan, bygger på böckerna Trons mysterium av Hilarion Alfejev, Liv i församlingen av John Howard Yoder, Nudity and Christianity av Jim Cunningham, Apostlarnas tradition av Hippolytus av Rom (eller rättare sagt den skrift som man har identifierat som den, även om vissa nu ifrågasätter att det är den, jag använder den översättning som ligger på http://www.bombaxo.com/hippolytus.html läst 20150528), The Search for the Origins of Christian Worship av Paul Bradshaw, samt The Institute of Biblical Law av Rousas John Rushdoony.

Nattvarden
Yoder utgår i sin bok från att den viktigaste poängen med nattvarden är gemenskapen mellan de troende. Frågor som huruvida brödet och vinet är Kristi kropp eller om det symboliserar det, är således oviktiga för Yoder. Han påpekar att i antiken så symboliserar en måltid gemenskap. Detta är absolut en del av vitsen med nattvarden, och detta har kyrkan också lärt i 2000 år. Paulus skriver i 1 Kor 11:20 att när de troende i Korint kommer samman för att ha Herrens måltid, så har de per definition inte Herrens måltid eftersom de inte har gemenskap vid måltiden. Enligt den förklarande kommentaren till 1 Kor 11:21 i The Expanded Bible var det inte bara så att de rika inte delade med sig till de fattiga, utan till och med så att de kom till mötet tidigt för att slippa äta samtidigt som de fattiga, då de såg sig som finare än de. Apostlarnas tradition visar också att man så sent som på 200-talet fortfarande firade nattvard som en måltid som kunde innehålla mer än bara bröd och vin. Kapitel 5 och de första verserna i kapitel 6 visar att de hade en tradition att vem som helst kunde komma med olja, oliver eller mjölk, som då blev en del av nattvardsmåltiden.

Är det då verkligen sant att nattvard inte alls har att göra med att bokstavligt eller symboliskt ta del av Jesu kropp och blod? Om det är det, så har kyrkan haft fel i 2000 år. Trons mysterium säger uttryckligen (s. 205) att Jesus förvandlade brödet och vinet till sin kropp och blod, vilket är vad ortodoxa kyrkan har lärt under hela sin historia. Detta är också vad katolska kyrkan lär. Martin Luther trodde däremot på en idé om konsubstantiation, vilket innebär att Jesu kropp och blod förenas med brödet och vinet, enligt svenska Wikipediaartikeln om konsubstantiation. Augsburgska bekännelsen säger däremot, enligt samma artikel, uttryckligen att brödet och vinet förvandlas, så Luthers anhängare har inte odelat hållit med Luther på denna punkt. Andra kyrkotraditioner lär ut att brödet och vinet enbart symboliserar Kristi kropp och blod, inte förvandlas till det eller ens förenar sig med det. Även i dessa kyrkor betonas ändå mer att det symboliserar Jesu offerdöd än att det är en gemenskapsmåltid. Apostlarnas tradition ger vid handen att tanken att brödet och vinet enbart är symboler, även fanns i den tidiga kyrkan. Kapitel 21 v 27 säger ”The bishop shall bless the bread, which is the symbol of the Body of Christ; and the bowl of mixed wine, which is the symbol of the Blood which has been shed for all who believe in him”. Här står det alltså ”symboliserar”. Påpekas bör att en biskop på den här tiden inte var biskop över ett lika stort område som i dag, utan var församlingsföreståndare. Det hade varit ohållbart om enbart biskopen kunde döpa och konsekrera nattvard. En sak som är tydlig redan efter en ytlig analys av olika församlingars normala månadsscheman, är att nattvardssynen påverkar hur högt man värderar nattvarden. Medan en frikyrkoförsamling ofta enbart firar nattvard en gång i månaden, firas nattvarden vanligen flera gånger i veckan i en katolsk eller svensk-kyrklig församling. Nu kan det i och för sig bero på tradition snarare än på nattvardssyn. Jag ska inte påstå att jag vet säkert vad det är som avgör.

Dopet
Vad gäller dopet, vad är det som krävs för att ett dop ska vara giltigt? Det som olika kyrkotraditioner är överens om, är att det är tron på Jesus, vatten, och orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”.

Nu hajar säkert någon till när jag nämner tron som något som alla kristna är överens om att den döpte måste ha. Är inte barndopet en av de större tvistefrågorna inom kristenheten i dag? Jo, men ingen kyrka säger att dopet är ett substitut för tron. Vissa kyrkor anser att man ska döpa enbart den som redan tror. Andra anser att man kan döpa ett barn eller någon som inte tror, och sedan kan hen bli troende senare i livet och då sätta tro till sitt dop. Markus 16:9-20 är en text som inte finns med i de tidigaste avskrifterna av Markusevangeliet och som dessutom är skriven på ett annat sätt än övriga Markusevangeliet, enligt The Expanded Bible. Därför kan man anta att Markus inte skrev dessa ord, men även denna text har använts av de tidiga kristna, så tydligen har kyrkan ändå sett dessa verser som renläriga, och i vers 16 står det ”den som tror och har fått dopet, han kommer att bli frälst, men den som inte tror, han blir dömd” i Bo Giertz översättning. Bo Giertz väljer denna formulering för att markera att det inte finns någon kronologi i den grekiska grundtexten. Den här texten säger alltså att de två kriterierna dopet och tron ska vara uppfyllda.

Så vad säger då kyrkans tradition om barndopet samt om dop av icke-troende vuxna? Om jag återigen tar avstamp i Apostlarnas tradition så säger den dels att man kan döpa små barn, men att man däremot inte döper vuxna som inte verkar mena allvar med sin tro. ”If there are any children who cannot answer for themselves, let their parents answer for them, or someone else from their family” (21:4). Samtidigt tar hela kapitel 16 upp exempel på människor som inte ska få bli döpta även om de ser sig själva som kristna, eftersom de lever i synd. Logiken i detta, ligger just i det att ett barn kan sätta tro till sitt dop senare i livet. I baptistiska kyrkor (baptistisk i ordets vidaste bemärkelse, dvs alla som förnekar barndopet, alltså även pingstkyrkor, karismatiska kyrkor av olika slag och liknande) döper man inte barn, men om någon växer upp i deras gemenskap, döps när de har åldern inne och senare i livet säger att de inte trodde när de blev döpta, uppmanas de inte att döpas om, utan att sätta tro till det dop de redan har fått. Att barndop praktiserades av den tidiga kyrkan, bekräftas också av Origines, som skriver ”från apostlarna har kyrkan mottagit den traditionen, att dopet skall givas åt de små barnen” (Innersidan av Bengt Pleijel, s 169). När St Cyprianus fick frågan om vid vilken ålder ett barn tidigast kan döpas, så var inte frågan om huruvida man kan döpa barnet innan det fyllt åtta år. Frågan var om man kan döpa ett barn innan det har fyllt åtta dagar. Ett kyrkomöte med sextiosex biskopar slog fast att det kan man. Anledningen till att frågan om åtta dagar dök upp, var att man såg dopet som nya testamentets motsvarighet till omskärelsen, som ju skedde på åttonde dagen om möjligt (The Institute of Biblical Law, s 752-753).

Med detta sagt, tanken med barndopet var ändå att barnen skulle växa upp i en kristen gemenskap och fostras in i tron, inte att folk skulle komma utifrån, få sina barn döpta och sedan inte ta dem till kyrkan igen. Om man hade sagt till kyrkofäderna, att i västvärlden på 2000-talet så kommer kyrkan att vara en del av kulturarvet med följd att icke-kristna går till kyrkan och låter döpa barnen, samt att prästerna inte kommer att kunna med att vägra några av dem dopet med motiveringen att deras familjer inte tror, så skulle förmodligen vissa kyrkofäder argumentera att under sådana omständigheter är det bättre att inte döpa några barn alls.

Vad gäller vatten, så har olika kyrkotraditioner olika syn på vad som krävs att man gör med vattnet. Måste man doppa hela kroppen eller räcker det att man tar lite vatten på huvudet? Räcker det rentav att bara skvätta vatten över en folkmassa som vill döpas? Under kyrkans första tretton århundraden doppade man vanligen hela kroppen. Därefter döpte man vanligen vuxna genom att man hade nedre delen av kroppen i vattnet men att prästen bara hällde vatten på huvudet, inte sänkte ner kroppen. När man på 1500-talet slog fast att barndop skulle ske genom att hälla vatten på huvudet, var det för att det var det mest hälsosamma i de fall vattnet var smutsigt eller kallt. Apostlarna anpassade dopet efter situationen. Helst skulle det ske i en flod med rinnande vatten (vilken är vad som förespråkas i Apostlarnas tradition 21:2) men de kunde också hälla vatten på huvudet på dopkandidaten eller massdöpa genom att skvätta vatten över alla som skulle döpas. Det sistnämnda var förmodligen det de gjorde på den första pingstdagen när de döpte 3 000 personer på en dag. Allt detta enligt Nudity and Christianity s. 87. Inom baptistiska och ortodoxa sammanhang i dag praktiseras oftast nedsänkning av hela kroppen, medan protestanter och katoliker ofta enbart häller vatten på huvudet.

Vad gäller att man ska säga orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” så bygger det på att det står i missionsbefallningen att det är så man ska säga.

”Det är visserligen så att gesten att hälla vatten över kroppen (om det är omöjligt, över huvudet) med orden, ’Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn’ ofelbart förmedlar nåd genom Kristi vilja. Detta är sakramentets essens enligt katolska kyrkans grundläggande dogmer. Men kyrkan tycker om att omge heliga riter med symbolik tagen direkt från evangelierna (dvs. mirakel utförda av vår Herre eller liknelser av honom) eller från Pauli brev” (Nudity and Christianity s 88, min översättning, godkänd av författaren). Detta gäller inte bara katolska kyrkan, utan även andra kyrkotraditioner. Man brukar göra något i samband med dopet.

Något som är vanligt i dag oavsett kyrkotradition är att man är vitklädd när man döps. Detta gäller både barndop och vuxendop. Det blir lite märklig symbolik att någon är vitklädd (symbol för renhet) medan hen inte är döpt, och sedan går och byter om till andra färger efter dopet. En äldre kristen tradition (som praktiseras på vissa håll även i dag) är att man döps i sina vanliga kläder, för att sedan byta om till vitt efter dopet. Som jag också har nämnt ovan, döpte tidiga kristna i rinnande vatten om tillfälle gavs. Detta för att man ville imitera Jesu dop i Jordan, enligt The Search for the Origins of Christian Worship s 149. Man gick också gärna ner i floden från ena strandkanten och upp på den andra eller gick ner från ena sidan av dopbassängen och upp på den andra. Det var också en tidig kristen tradition att döpa på påsknatten. ”I den tidiga kyrkan förrättades inte dop på vilken dag som helst, utan endast vid särskilda högtider, framför allt Kristi födelse, Teofania och Påsk” (Trons Mysterium, s 200). Ortodoxa kyrkan praktiserar att smörja med myrrha efter dopet, vilket de ser som konfirmation. Detta gjorde även Chrysostomos. ”Ysebaert and Joseph Lécuyer also interpreted John Chrysostom’s reference to the bishop’s imposition of the hand on baptismal candidates during their immersion and his remark, ’It is at this moment that through the words and hands of the priest the Holy Spirit descends on you’ as meaning that the two sacraments of baptism and confirmation were being conveyed at the same time” (The Search for the Origins of Christian Worship s 147) Även Apostlarnas tradition tar upp att man smörjer dopkandidaterna, men då med olja och både före och efter dopet. Smörjelsen före dopet, kallas för ”exorcismens olja”, eftersom man kastade ut demoner ur dem i samband med dopet. Apostlarnas tradition föreskriver nattvard i samband med dopet, vilket också är vad som praktiseras inom ortodoxa kyrkan. Till och med vid barndop ger man barnet en skedfull bröd och vin.

I samband med dopet, frågade man i fornkyrkan dopkandidaterna om de trodde på de olika artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen. Detta var självklart enbart en formsak då man redan hade pratat med dem och visste att de trodde på den. Annars hade de avstyrt dopet i ett tidigare skede.

Apostlarnas tradition föreskriver att både biskopen som döper och dopkandidaten är nakna vid dopet, samt att män och kvinnor döps tillsammans ändå (21:5 och 21:11). Så långt gick dock inte fornkyrkan i allmänhet. Chrysostomos beskriver i sina verk hur människor döps nakna, men det verkar bara vara Apostlarnas tradition som säger att även den som döper ska vara naken. Ofta döptes också män för sig och kvinnor för sig. Detta var snarare för att det kändes för privat för vissa att vara nakna med det andra könet, än att det ansågs vara eller leda till synd. Det finns tidiga kristna baptisterier med mosaikbilder av hur Jesus döps naken. De som gjorde de mosaikbilderna, kan knappast ha trott att det inte var några kvinnor närvarande när Johannes döpte människor i Jordan.

Källförteckning:

Alfejev, Hilarion, Trons mysterium
Bradshaw, Paul, The Search for the Origins of Christian Worship
Cunningham, Jim, Nudity and Christianity
Giertz, Bo, Nya Testamentet
Pleijel, Bengt, Innersidan
Rushdoony, Rousas John, The Institute of Biblical Law
The Expanded Bible
Yoder, John Howard, Liv i församlingen
http://www.bombaxo.com/hippolytus.html
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konsubstantiation


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar